Migrationsdomstolen ingår i förvaltningsrätten i Luleå. 2015 fick domstolen in 1 845 mål. 2016 ökade siffran till 3 127.
Det är fredag morgon och Mohammad Jafaris gode man Ylva Sköld och advokaten Frida Larsson väntar utanför rättssal 4 tillsammans med Mohammad. De försöker peppa honom in i det sista. Ylva Sköld har tagit med sig äpplen, russin och nötter i fall han skulle bli hungrig. Men Mohammad avböjer. De senaste månaderna har han drabbats av en stor stress och har svårt att äta.
Han har pendlat mellan hopp och förtvivlan, men när det känns som mörkast tänker han på sin mamma och att han måste fortsätta kämpa.
Förra veckan när han och advokaten skulle träffas för att förbereda sig inför domstolsförhandlingen, blev det problem med tolken, och de tvingades skjuta upp mötet.
Det var inte första gången under asylprocessen som han har haft tolkproblem. Bristen på duktiga tolkar som talar hans modersmål dari är stor över hela Sverige och beskrivs i en debattartikel i Aftonbladet av juristen Majeed Alnashi som en ”fara för rättssäkerheten”.
På kvällen efter det inställda mötet fick Mohammad en ångestattack. Boendepersonalen hittade honom på golvet, okontaktbar, och han fick föras med ambulans till Sunderby sjukhus.
Men idag känner han sig relativt lugn, säger han. Han lyckades somna framåt småtimmarna och har ätit lite bröd till frukost.
Mohammad får ta plats på ena kortsidan tillsammans med Frida Larsson. På motsatt sida sitter Olof Stillborg som företräder Migrationsverket.
Vid det långa bordet i mitten sitter rådmannen Jonas Hägerlind, hans sekreterare och de tre manliga nämndemän. En tolk finns med via videolänk.
Det är främst de nya asylskälen som framkommit som ska behandlas idag, resten har rättens representanter kunnat läsa sig till i förväg i de inkomna handlingarna, förklarar rådmannen.
– Då börjar vi förhöret, säger han och lämnar ordet till Frida Larsson.
Scenariot liknar en brottsmålsrättegång, där Mohammad blir förhörd ömsom av sin advokat, ömsom av motparten. På slutet håller advokaten och Migrationsverkets företrädare var sin slutplädering.
Mohammad Jafari har vuxit upp med sin familj i Iran. När iranska regimen tvångsrekryterade honom till syriska armén som Iran stödjer för att han skulle strida mot IS i Syrien, valde han att fly.
Han tog sig till fots över de turkiska bergen och i gummibåt över Medelhavet. I september 2015 sökte han asyl i Sverige. Men väntetiderna är långa och innan han fick komma på intervju hade han blivit över 17,5 år. Det innebär att chanserna att få uppehållstillstånd minskar drastiskt, eftersom han betraktas som nästan vuxen. Utvisningen ska verkställas när han fyller 18 år, står det i Migrationsverkets beslut.
Mohammads problem är att han inte redan vid första intervjun med Migrationsverket beskrev den hotbild som råder mot honom i Afghanistan, utan fokuserade på problemen han hade i Iran. Det berodde på att han själv inte kände till hela bakgrunden till flykten.
– Mamma började alltid gråta när jag frågade. Det enda pappa sa: ”Glöm Afghanistan. Du kan aldrig återvända dit”.
Hans pappa har berättat alla detaljerna på telefon först efter att han varit på intervju hos Migrationsverket, då Mohammad pressade honom på information.
Mohammads morbror och moster hade problem med talibanerna. När de blev mördade tog Mohammads föräldrar barnen med sig och flydde hals över huvud till Iran.
Migrationsverkets företrädare ifrågasätter de hot han beskriver. Det har ju ändå gått 13 år sedan han lämnade landet.
Mohammad förklarar att talibanerna har järnkoll. Dessutom är han hazar och shiamuslim – en särskilt utsatt minoritet.
– De kommer att hitta mig direkt, så fort jag kommer in i landet och säger vem jag är. De hänger hazarer på fälten och skjuter mot moskéerna dit shiamuslimer går.
Frida Larsson hänvisar till två internationella rapporter som styrker det han säger samt till två nästan identiska rättsfall med pojkar som vuxit upp i Iran och som Migrationsdomstolen har bedömt ska få uppehållstillstånd. Hon understryker att Mohammad inte har någon släkt eller några vänner som kan skydda honom i Afghanistan.
Hon frågar avslutningsvis vad han vill göra med sin framtid i Sverige om han får stanna.
– Jag skulle vilja arbeta med att hjälpa sjuka människor, säger han.
Sedan vill Mohammad säga något på svenska:
– Jag har sett mina vänner dö i Syrien. När jag kom till Sverige förstod jag att livet kunde vara bättre. Jag fick vara i fred.
Han har varit lugn och saklig under de två timmar som gått. Nu snyftar han till och tystnar. Det blir ingenting mer sagt.
Rådmannen meddelar att dom avkunnas inom fyra veckor.
Efteråt, utan för rättssalen, säger Mohammad att han osäker på hur det gick.
– Migrationsverket sa ju nu igen att jag inte fick stanna i Sverige, säger han olyckligt.
Han längtar tillbaka till skolan och läxorna, men orkar inte koncentrera sig.
Ylva Sköld och Frida Larsson bedyrar att han har gjort jättebra ifrån sig.
– Det finns kanske en liten chans att de ändrar beslutet, säger Frida Larsson.
Ylva Sköld vägrar att prata om vad som ska hända om han inte får uppehållstillstånd.
– Jag säger inte om du får uppehållstillstånd, jag säger när du får uppehållstillstånd. Då ska vi fira. Och sedan måste vi ordna ett sommarjobb åt dig.
Senare på eftermiddagen när vi talas vid i telefon har verkligheten hunnit i fatt Ylva Sköld. Det finns ingen garanti att domstolen ändrar beslutet inser hon och undrar:
– Vad ska jag säga till honom om han blir utvisad?