I den här delen av sommarserien ”Vi följer med” har vi följt med upp till fåglarnas rike. Hans Dalberg, 52, utför sedan 1989 sina uppgifter många, många meter upp i luften. Ibland hela 90. Han är nämligen kranförare, just nu på uppdrag vid vattnet på Malmudden där två nya höghus byggs.
– Den här kranen är bara hälften av de högsta jag jobbar i. Men 45 meter är fint det med, säger Hans och tittar med ett snett leende upp mot den stora blå.
Vi hoppar in i den trånga hissen. Jag märker att Hans kollar av mina reaktioner. ”Kann hojna värklitt klåra å häjna?” verkar han tänka på sin Vidselsdialekt.
Ett intressant läge uppstår när hissen stannar och Hans ber mig kliva ur. Varför? Det är ju långt kvar upp till hytten. Det visar sig att vi ska klättra de sista 15 metrarna. Det låg inte i denna reporters beräkningar. Ingen sele, bara pinnstege av järn. Fallgaller finns, risken att falla i backen är därmed lika med noll. Men det gäller att ha noll och ingen höjdskräck.
– Det kan vara jäkligt halt här i stegen på vintern. Men, man vet ju om det och tar det lugnt, säger Hans som tar rygg på mig uppåt.
Det är en stilla dag vindmässigt i Luleå stad, vilket är mycket ovanligt. Väl inne i hytten med spakar och mätinstrument noteras på en skärm av det blåser endast tre sekundmeter.
– Blåser det mycket kan det ju kännas en del här uppe, säger Hans och sätter sig till rätta.
Han jobbar lugnt och metodiskt. En vägg ska lyftas och flyttas till garagenedfarten till de två höghusen som byggs på Malmudden. Efter en stund, i väntan på att få flytta nästa vägg, bestämmer sig Hans för att ta mig med upp till kranens topp.
Via en sista stege från hyttens utsida klättrar vi upp på kranens långa arm. Där uppe är det helt fantastiskt! Det känns som om vi går in i ett fågeltillstånd. Här uppe är Hans framför allt när han ska kolla vajern. För att ta sig till stället där vajern rullas upp är det en promenad på tjugo meter som gäller, detta med bara två stålstänger att hålla sig i på sidan. Spänning på hög nivå, bokstavligen.
– Man kan se mycket örn cirkulera här. Just Malmudden är nog den plats jag sett mest djurliv på någonsin faktiskt. En dag kom en utter simmande här i fjärden. Det var läckert.
Väl nere i hytten igen meddelar Hans att det är dags för undertecknad att ta över spakarna. Wow!
Köra kran visar sig vara svårt som attan. Det gäller förstås att först få upp sitt objekt, lyfta det med säker hand och styra det till den plats det ska landa på. Just den delen visar sig vara mycket knivig. Kedjan pendlar så lätt, det gäller att parera rörelsen och få balans.
– Delen högst upp kallas kråkan och den där nere, själva kroken är katten. Kråkan ska helst vara rakt ovanför katten hela tiden. Då pendlar inte det du lyfter hit och dit.
Vilket hantverk tänker jag. Spakarna, kranen och jag är ingen helig treenighet, men det verkar de vara i Hans fall. Han har en enorm precision och har det som han beskriver som det viktigaste som kranförare:
– Jag är lugn av mig och stabil på handen.
Det verkar vara där hemligheten bakom en bra kranförare ligger. Lugnet och stabiliteten. Därmed avskrivs detta jobb på listan för framtida yrken för denna reporter. Bäst hålla sig till munlädret och tangenternas ivriga fladder.
Tur vi alla är olika.