Jag tittar länge på fotografiet med Erik Simanders farmor Hjördis – eller "flickan med det lockiga håret och det fina leendet" som var det sätt på vilket farfar Harald beskrev henne. De två blev varandras livs kärlekar när Harald var 20 år och Hjördis blott 15 år. 65 år senare lämnade Hjördis sin Harald i största sorg och saknad. Döden skiljde dem åt. Dagens Mitt i livet-reportage handlar om hur sonsonen Erik följde farfar Harald under hans sorgeprocess.
Erik Simander har sommarjobbat hos oss på NSD och bland andra jag har haft nöjet att lära känna honom lite. Så en dag efter att han hade slutat hos oss fick jag syn på en artikel på kultursidorna i Piteå-Tidningen som handlade om hans utställning på Fotografiska museets Höstsalong 2015. Han fick visa tio av totalt 14 bilder i en serie om farfars sorg på denna den största jurybedömda utställningen inom svenskt fotografi. Erik var den enda norrbottningen bland de 31 utställarna i åldrar mellan 21 och 69 år.
Ni kan i reportaget se två fotografier på Eriks farfar Harald. Jag har sett alla bilderna som ingick i hans serie. De berättar om sorg och ensamhet, men också om vackra minnen som bilden på farmor Hjördis och en annan bild på en vacker klänning som hon burit. En bild visar Harald finklädd i kyrkan under Hjördis begravning. På ytterligare en bild gör han sig i ordning för natten efter ännu en lång dag utan sin älskade livkamrat. Det är rörande bilder. Oändligt angelägna bilder i ett samhälle som vårt där döden är närmast tabu, något som en helst inte talar om.
Eriks beslut att dokumentera farfaderns sorg, och samtidigt få möjligheten att tillbringa mycket tid med och få vara till stöd för honom, är otroligt värdefullt. För oss som får ta del av hans fotografier och berättelse och inte minst för farfar som fått lindring i sorgen och kommit närmare sitt barnbarn.
Mötet med Erik och hans bilder får mig att tänka på mina egna mor- och farföräldrar. Eftersom jag är yngst i en jättestor syskonskara så hann alla utom mormor dö innan jag föddes. Mormor gick bort någon gång när jag just hade börjat skolan och jag har tyvärr inte så mycket minnen av henne heller. Jag tror att jag har gått miste om mycket, saker som mormor, morfar, farmor och farfar kunde ha gett mig. Då menar jag inte materiella saker utan livsvisdom och inte minst kärlek. Nu när jag själv har blivit farmor inser jag hur oändligt mycket kärlek jag vill ge mitt barnbarn, kärlek, som tillsammans med den som alla andra människor i hans närhet ger, ska bära honom genom livet.
Jag läste om en bok som heter "Barns tankar om kärlek" skriven av danska Grethe Dirckinck-Homlfeld. Författaren har rest runt och intervjuat barn om deras tankar om äldre människor. Det här är några exempel på tankar:
Henrik, 8 år: En del gamla har för lite kläder på sig och då blir de förkylda och darrar hela tiden.
Mathias, 6 år: Morföräldrar är ett slags gamla föräldrar som inte längre kan sitta på golvet.
Mats, 8 år: Gamla människor ska inte köra bil. De blir mindre och mindre, och till sist kan de inte se ovanför ratten.
Sofus, 9 år: Gamla människor dansar inte. De rör sig bara lite som en sköldpadda.
Nog är barn roliga. Eller hur?