Det kommer att bli en dag med allt från besök på gymnasieskolan till plattan i mattan på 97:an. Men främst blir det en dag med samtal. Är det något poliserna Karin Ågren och Maria Hortell är skickliga på är det samtal.
Det är kontakt med invånare deras uppdrag som områdespoliser går ut på. De är överallt där folk är, och deras främsta vapen är talet.
Nu till dagen. Patrullen hämtar upp mig vid Mediehuset i Luleå. Radiobil 11-1130 som den kallas, styrs för dagen av Hortell, polisassistent Maria Hortell om jag ska vara korrekt. Intill henne sitter hennes kollega Karin Ågren, polisinspektör. De är ett team som jobbar mycket tight med varandra och trivs tillsammans. Det märks redan efter femtio meter då den första skrattattacken kommer från framsätet.
– Jo men vi har otroligt kul ihop. Och just skratten behövs. Vi möter så många sjuka saker i jobbet att de här stunderna i bil blir som terapi. Där är humorn viktig, säger Maria Hortell och rattar ut i riktning mot Gäddvik.
Karin Ågren fortsätter:
– Just att trivas med varann är helt avgörande när man jobbar så tätt tillsammans. Det gäller att man har en bra kommunikation, att man bemöter folk på ett sätt som båda tycker känns bra och att man litar på varandra, säger Karin som har 16 år i yrket medan Maria har tio.
Det är lagstadgat att poliser ska jobba två och två. Ingen ska stå ensam på fält, man ska täcka upp för varann och göra situationer så trygga som möjligt. Både för varandra och för människorna man möter i ens uppdrag. Och det är många. Under den dag jag hakar på duon möter de allt från en fyraåring grabb med beundrande ögon som får teststitta i polisbilen, till tämligen otrevliga blickar på stan och samtal med folk som inte alls gillar ha dem nära.
Den tjänst de har nu, i en grupp med områdespoliser i Luleå och Boden, drog i gång i höstas. Att de, som kvinnor, jobbar i yttre tjänst är ovanligt.
– Det blir barn, det blir marktjänst hemma, de går in på utredning och inre tjänst i polishuset så att de kan jobba dagtid och inte skift som vi eller ute på IGV, ingripande verksamheten, berättar Maria.
Det är en bild de gärna vill ska ändras.
– Fler kvinnor behövs här ute. Folk har en bild av att en polis är en man och att den dessutom har en machoattityd. Den känns väldigt viktigt att tvätta bort, säger Karin.
Mitt i det vi cirkulerar i innerstan kommer ett anrop om bråk i Gammelstad. Hortell styr bilen ner på 97:an och nu går det undan. Från att ha varit smålustigt och stilla till 100 procent fokus på snabbt och alert. Mitt i uppdraget kommer dock ett annat anrop:
– Misstänkt föremål på Storgatan. Plastpåse. Oklart innehåll. Åk för kontroll.
Prio ettan med bråket tas då av en patrull som befinner sig närmare Gammelstad och Hortell vänder droskan mot stan igen. Nu aningen långsammare.
Det visar sig snabbt att det var inget farligt i påsen. Det hela var avblåst redan innan Hortell och Ågren var på plats.
– Det är det här som är så skoj. Man vet aldrig vad som är på gång och man går från noll till hundra på en sekund, säger Maria.
Det lyser i hennes ögon, så ock i Karins. De är på gång, de är med. Vakna blickar, total närvaro.
Får de som de vill fortsätter de i yttre tjänst rakt in i pensionen, Ågren är nu 44 år, Hortell 38. Jag hakar gärna på även då.