Jan Myrdal, stor samhällsdebattör och författare eller skriftställare som han själv uttrycker det, fyller snart 92 år. Hans kropp börjar svikta av ålder. För drygt tre år sedan fick han för andra gången kämpa akut för sitt liv.
– I Ryssland 1988, ramlade jag ihop och genomgick senare en hjärtoperation. Den filmades av Annica Hagström och har använts i undervisningssyfte. Det var mitt första anstånd med döendet. Sedan gick alla år och sedan fick jag en ny kris, en blodförgiftning, då jag egentligen borde ha smällt av.
Man kan säga att Jan Myrdals döende var fastlagt, hans tid var ute i augusti 1988, men han fick anstånd. Sedan var hans tid ute igen i augusti 2015 och han fick ett nytt anstånd. Efter sin andra nära-döden-upplevelse föddes boken, Ett andra anstånd.
Ålderdom skaver. Samtidigt är det en tid för reflektion. I Jan Myrdals fall formaliseras eftertanken och blir en bok. En rannsakande bok som gjort mycket ont att skriva.
– Oerhört svårt. Vad som inträffade när jag var klar med boken förra sommaren var att jag rasade ihop helt fysiskt. Spänningen släppte och jag började med konstigheter. Jag började hicka, och hickade i veckor. Det fanns ingen förklaring. Jag rasade ihop på olka sätt. Åkte in på sjukhus gång på gång, säger han.
Trots smärtan i arbetet med boken så är tanken att nå ända fram i det innersta och ärligt syna sig själv och sina göranden.
– Om man skär upp och synar det egna livet är mycket av det man säger och tror, lögn. Minnet tillrättaläggs hela tiden. Man ändrar och skriver om. Vad jag försöker göra i boken är att skära upp och gå vidare. I vissa fall är det väldigt otäckt. Det är pinsamt. Man får ta upp de saker som man tycker att man verkligen inte vill tala om. Så skär man upp dem och ser vad som finns där bakom.
– Jag gör detta i tron att det är nyttigt för läsarna. Den här boken handlar inte om att rädda mig själv. Jag är 92 snart. Det vore ju fullkomligt idiotiskt att göra något som gjorde resten av mitt liv trevligare. Det är ju löjligt.
Alva och Gunnar kallar han sina föräldrar konsekvent. Paret Myrdal var på sin tid samhällsförändrare inom sina olika gebit. Alva Myrdal och Gunnar Myrdal skulle komma att skriva in sig i historieböckerna, på var sitt håll. Jan Myrdals relation till sina kända föräldrar är kluven. Relationen till fadern beskriver han som nästintill otäck.
– Folk har aldrig förstått familjen Myrdal. Att min far Gunnar uppträdde gentemot mig när jag var barn på ett sätt som var förbi det normala, det är alldeles klart. Men det har ju inte hindrat min syn på Gunnars stora genombrottsarbete, 1931, i en uppsats som fortfarande är världsbestämmande om ideologins betydelse i vetenskapen. Eller hans grundläggande stora arbeten och politiska, vetenskapliga arbeten. Man kan mycket väl påpeka att han uppträdde, inte bara sårande utan närmast psykotiskt mot mig, men att h2an samtidigt var intellektuellt, vetenskapligt och politiskt mycket stor. Folk har ofta svårt att hålla ihop det där, säger Jan Myrdal.
Den kvinna som han levt längst med, Gun Kessle, hade han en relation med under 52 år. Hon var konstnär och bördig från Tornedalen.Gunborg Hurujoki Isaksson, var hennes första namn. Paret jobbade mycket ihop och reste tillsammans till fjärran länder. Men det fanns ett löfte mellan dem. Att aldrig krafsa.
– Vi hade kommit överens om att aldrig krafsa. I alla handböcker står det att man ska tala ut. Vi hade varit gifta två gånger, var och en, och vi var helt övertygade om att börjar vi tala ut, krafsa, fråga, så skulle det gå åt h-vete. Förutsättningen var då att man helt lämnade ett privat rum. Det där genomförde vi helt medvetet. Å ena sidan så levde vi ihop, intensivt, vi reste och arbetade ihop.
Paret levde samman i 52 år men Jan Myrdal vet fortfarande inte särskilt mycket om sin livskamrats bakgrund. Bara det hon själv valde att berätta.
– Jag vill att det ska skrivas om Gun, ordentligt. Jag tror att några håller på, materialet finns ju. Men jag kan inte göra det. Jag har ett löfte till henne, säger Jan Myrdal.
Fyra hustrur har Jan Myrdal haft i sitt liv. Den senaste skiljde han sig från ifjol under stormiga, omskrivna förhållanden. Idag lever han ensam. Han tycker det är svårt och har försökt närma sig det andra könet, bland annat via internet.
– Jag saknar en kamrat. Den fysiska närheten är viktig men herregud, man måste inse att vid 92 är man ur leken. Jag har inte varit ute efter samlag, det är inte det. Men samvaro och kontakt, intellektuellt utbyte, hela det där. I något fall hade jag kontakt med kvinnor. Men de blev så skraja för löpsedlar. Att de kunde hamna på löpet. Och det är mycket troligt att det blivit så, som allt ser ut.
Är du inte riktigt tillfredsställd med livet?
– Nä, om du går in i boken så ser du att på det här sättet så har kvinnan präglat mig ända sedan jag var barn, mycket, mycket starkt, och gör så fortfarande.