Bertil Marklund sitter ute på gården i den varma sommarsolen tillsammans med dottern Ingrid Välitalo och sambon Thyra Boström. Det har nu gått ungefär två månader sedan han bestämde sig för att säga bort hemtjänsten.
Det var april och coronapandemin hade blossat upp på riktigt i Norrbotten. Men samtidigt som alla över 70 år uppmanades att isolera sig och begränsa sociala kontakter kunde parets hem i Ersnäs besökas av närmare 60 personer från hemtjänsten under ett par veckor.
Detta trots att de båda tillhör riskgrupper och att Thyra Boström vårdas palliativt – det vill säga i livets slutskede.
– Det var så mycket folk. De kunde inte hålla säkerhetsavstånd, hade ingenting mellan sig och Thyra. Så var det väldigt många personer som varierade hela tiden, man vet inte vem som kom varje dag, säger Bertil Marklund.
Han försökte lösa situationen genom att köpa munskydd som hängdes upp i hallen för att personalen skulle kunna ha det på sig hemma hos paret. Men de kom aldrig till användning.
– Det var häftiga kommentarer: "Det har ju inte hänt nåt, det behöver vi inte ha". De var CE-märkta och giltiga i hela Europa. Det hade ju varit enkelt, men de hade beslutat på sina möten att inte ta på dem.
Då bestämde sig Bertil Marklund för att säga bort hemtjänsten – trots att han själv har diabetes, reumatism och hjärtproblem. Sedan dess vårdar han sambon själv.
– Jag är bunden, men jag tror att Thyra mår bättre. Hon är dement så hon glömmer snabbt. Hon kände aldrig igen de som kom och hade kroniskt dålig mage, men det blev mycket bättre. Jag tror hon var nervös.
Dottern Ingrid Välitalo hjälper sin pappa med handling och annat han inte hinner eftersom sambon inte kan lämnas ensam. Och även om Bertil Marklund intygar att det går bra, har hon också sett en annan sida.
– Han är väldigt lugn i att han fattat rätt beslut. Sedan är det tungt, vissa dagar har han så ont att han knappt kan gå. Och hon har inga funktioner kvar, är helt sängliggande. Det är kämpigt.
I dag, drygt två månader senare, är läget ett annat. Folkhälsomyndigheten rekommenderar vårdpersonal i äldreomsorgen att bära visir eller munskydd vid vårdnära moment – och därefter har kommunen ändrat sig.
– Det fanns inga rekommendationer om munskydd eller visir när det inte fanns misstänkt smitta – då sa vi nej, det fanns ingen evidens. Vi använder endast munskydd och visir som är godkända – om en anhörig köper in dem är de inte kvalitetssäkrade. Men personalen har jobbat jättebra med basala hygienrutiner, det tycker jag är absolut viktigast, säger Luleå kommuns socialchef Gabriella Sjöström.
– Det är olyckligt att man ska behöva säga bort sin hemtjänstinsats. Om man känner sig otrygg ska man kontakta chefen för hemtjänstgruppen, så vi kan försöka tillmötesgå det på bästa sätt så man får känna sig trygg.
Men Ingrid Välitalo känner sig besviken på hur den kommunala hemtjänsten hanterat situationen.
– Det här gör mig väldigt upprörd. Absolut, vi ska följa förhållningssätt från myndigheterna – men som anställd och chef har du ett eget ansvar, att använda ditt eget huvud. Ett ansvar att inte utsätta brukare och patienter för fara. Det är så tråkigt att folk har behövt dö i onödan.
Bertil Marklund tar sats och skjutsar sin sambo uppför rampen in till huset. Hemtjänsten kommer han inte ta tillbaka inom den närmsta framtiden.
– Nej, det är ingen brådska. Håller jag mig på benen så.