I dagarna har alla nior i Luleå fått höra på överlevare från Förintelsen. På torsdagen samlades elever från Bergskolan, Björkskataskolan, Örnässkolan och Råneåskolan i Gymnasiebyns aula i Luleå för att lyssna till Tobias Rawet om vad han fick vara med om som barn i ett av nazisternas fånglägren i Polen. Han är en av fyra som fortfarande föreläser från föreningen Förintelsens överlevande i Sverige.
– Tidigare vi varit runt 50 men det är inte alla som orkar föreläsa längre, säger han.
När kriget tog slut dröjde det tre år innan familjen Rawet stack till Sverige. Det var dock hårda ord från den polska staten. De fick bara vara borta i tre veckor och ha med två handbagage samt föräldrarnas vigselringar som värdesaker. Annars fanns risken att de inte skulle återvända. Men det struntade dem i och det gick knappt en vecka i Sverige så hade läget förändrats och den polska ambassaden i Sverige såg till att de fick stanna.
– Min mamma sa till mig att jag var den som kunde svenska så jag fick ordna det med passen men som tur var kunde mannen på ambassaden tyska annars, hade jag nog inte varit här i dag, sa Tobias Rawet under föreläsningen.
Beslutet att börja föreläsa kom till honom när han var 56 år gammal och såg franske professorn Robert Faurisson uttala sig i tv om att Förintelsen inte hade ägt rum.
– Han sa ju något helt annat till mig. Han sa till mig att mitt liv hade varit en lögn. Att alla de här cirka tio miljoner människorna som mördades under Förintelsen aldrig hade existerat. Då förstod jag att om jag och andra överlevande fortsatte tiga skulle sådana här förnekare få rätt till slut och det fick aldrig hända.
Efter det kom han tillsammans med sin hustru fram till att han skulle förtidspensionera sig när han fyllde 60.
– Vi kom fram till att jag skulle åka ut i skolor och berätta om vad som kan hända om antidemokratiska krafter styr samhället och om alla människors lika värde inte respekteras.
Sedan dess har han hållit på och föreläser för cirka 12 000 elever och vuxna med drygt 90 föreläsningar per år. Efter dagens föreläsning är han nöjd, även om det var något få frågor.
– Det var ju fullt här och de satt som snälla barn och rörde sig knappt. Tyvärr var frågeställningen väldigt mager men de satt i 1,5 timme och lyssna så något har väl fastnat. Räddar man en människa räddar man en hel värld.