Fyra månader efter branden är polisutredningen på väg att läggas ned. Misstankar om att den var anlagd har inte kunnat ledas i bevis.
Magasinens historia sträcker sig tillbaka till industrins storhetstid. De var ursprungligen avsedda för förvaring av pappersmassa som tillverkades vid Karlshälls träsliperi, men det är främst som lagerlokaler i Nazitysklands tjänst de blivit kända för eftervärlden. De har ofta framhållits som en symbol för den svenska eftergiftspolitiken under andra världskriget.
Under sommaren 1940 började tysktågen rulla genom Sverige sedan regeringen gett klartecken för transitering av soldater på permission. I verkligheten var transporterna rena truppförflyttningar och kom snabbt att även omfatta livsmedel och allehanda krigsmateriel.
Vid samma tidpunkt började tyskarna bygga upp förråd på flera platser i Luleå, bland annat i de nu nedbrunna magasinen i Karlshäll.
Vi besöker brandplatsen tillsammans med Sten Losenborg. I början av 1940-talet arbetade han vid SJ och var med och körde varor till magasinen.
– Hela området var omringat med taggtråd och grindar som man var tvungen att öppna för att komma in med tåget.
Järnvägen mellan Gammelstad och Karlsvik hade förfallit sedan driften vid järnverket i Karlsvik upphört 1925. Nu snabbrustades banan och försågs med ett stickspår till magasinen i Karlshäll, bekostat av tyskarna.
Transporterna gick från Södra hamn till Gammelstad, där tåget växlades in på banan mot Karlsvik.
Såg du vad som fanns i vagnarna?
– Nej, som regel var de täckta. Det förekom öppna vagnar och då kunde de vara lastade med maskiner.
Någon gång fick han tillfälle att titta in i magasinen där varor staplats och skinkor hängde på rad från taket.
– Jag skulle tro att det var en fyra-fem vagnar om dagen som kördes dit. Det kom också mycket fisk från Norge. Tyskarna hade fryshus i Karlsvik där de förvarade fisken som sedan fraktades till Tyskland, säger han.
Som järnvsägsanställd såg han mängder av krigsmateriel passera via Södra hamn. Det kunde vara luftvärnskanoner och bilar som lastades från fartyg till järnväg.
– Det byggdes en barriär av höbalar i Södra hamn så att folk inte skulle se vad som pågick.
Han kan även berätta om en annan ljusskygg verksamhet. Under kriget hände det att tyska fartyg provianterades med mat från magasinen i Karlshäll. En mindre båt sändes då iväg från Södra hamn för att hämta livsmedlen. Samtidigt lastades krigsfångar som förts från Nordnorge och hållits i läger i Karlshäll.
– Det har inte skrivits mycket om det. Men jag vet att det fraktades fångar.
Enligt Sten Losenborg blundade myndigheterna för det som pågick.
– De såg ingenting, de var blinda allihopa. Det var allmänt känt att tyskarna hämtade mat till fartygen från magasinen, men de tog både mat och fångar med sig därifrån.
Livsmedlen som lagrades i Luleå var i början främst avsedda för styrkorna i Nordnorge. Efter angreppet på Sovjetunionen 1941 blev förråden ännu viktigare för tyskarna som nu även behövde försörja trupper i norra Finland.
Under 1941 och 1942 expanderade verksamheten. Förråd fanns nu på flera håll, bland annat i Södra hamn där stora mängder hö till tyska arméns hästar och åsnor lagrades.
Även i Gammelstad fanns ett lager. Där förvarades stenkol, men också livsmedel, vin och konjak.
– De som jobbade vid järnvägen visste om att där fanns sprit. Den kom i träkaggar och då kunde man ta en borrsväng och borra ett hål av samma dimension som ett kvastskaft. Man satte en hink under och tappade ur, sedan slog man i ett kvastskaft, berättar han.
Chef för förråden var den tyske löjtnanten Walther Zindel som hade sitt kontor på Stationsgatan. Han stannade i Luleå till slutet av 1943. Vid det laget hade den tyska krigslyckan vänt och under sommaren 1944 avvecklades förråden.
Några regelrätta sabotage mot tysktransporterna förekom knappast i Luleå, enligt Sten Losenborg. Däremot var han med om att sabotera vagnar med tysk materiel när han arbetade för SJ i Vännäs. Där såg han många tysktåg passera.
– För att det inte skulle synas så väl växlades tåg upp mot inlandsbanan till Gällivare. Det kom mycket krigsmateriel, bilar och stridsvagnar som skulle till Narvik. Det förekom att vi hällde sand i kul-lager eller socker i tanken på bilar.
Varför gjorde ni sabotagen?
– Det var väl mest för att man såg hur tyskarna var. Sedan det där smygandet med Hitlerhälsningar… Många höjdare i Sverige var nazister på den tiden; militärer, poliser och även inom järnvägen.
Kriget kom att prägla Sten Losenborgs liv. 1943 gjorde han rekryten vid I 19 i Boden där han blev uttagen till tjänst som jägarsoldat.
– Om de övriga i kompaniet gick en mil så gick vi två. Vi fick aldrig sova på regementet, jag sov i tält från september till maj. Jag var inte beredd på att jag skulle ligga inne i tre år, och det hade blivit ännu längre om inte freden kommit.
Efter jägarutbildningen blev han stationerad i Riksgränsen där han var vaktchef i den yttersta posteringen vid gränsen mot det tyskockuperade Norge.
– Det var en ravin emellan och bara 40 meter till den tyska vaktposten. Vi kunde prata med varandra.
Historierna från tiden som jägarsoldat är många och dramatiska. Om dessa berättar han i sina böcker. Bland annat om ett uppdrag där hans grupp var en hårsmån från att hamna i tysk spärreld efter att ha hämtat vapen som tyska desertörer övergett på norsk sida.
Sten Losenborg hade lärt sig att prata tyska och fick ofta ta hand om desertörer som kom över gränsen. En gång fick han en pistol av en tillfångatagen tysk soldat.
– Det var en 7.65 millimeters Beretta. Men jag lämnade ifrån mig den till befälen eftersom jag visste att det skulle bli problem om jag behöll den.
Mellan den svenska och tyska posteringen fanns ett taggtrådshinder som markerade gränsen.
– När jag gick vakt endera sjöng jag eller visslade. En natt när jag visslade en bit hörde jag plötsligt en tysk som sjöng samma melodi. Det visade sig sedan att vi gick samma vakttur många nätter, då visslade han och jag sjöng.
För Sten Losenborg är det viktigt att föra berättelserna vidare.
– Jag har fotografiskt minne. Om jag vill ta fram en episod från forna tider ser jag den som en bild. Det är både bra och dåligt.
Han nämner en händelse i Björnfjell vid norsk-svenska gränsen 1945.
– Det var natten då det blev fred. Tyskarna var berusade och sköt med allt de hade. Morgonen efter släpptes fångarna i Björnfjell fria och det första de gjorde var att leda ut gestapochefen och hänga honom i en lyktstolpe.
Ser du det framför dig?
– Ja, jag kan ju se när de hissar upp honom. Det är sådant man inte vill minnas.
I Nordnorge hade tyskarna hållit ett stort antal sovjetiska krigsfångar. Nära 25 000 av dessa fraktades efter krigsslutet till Luleå. Fångarna kom med tåg från Narvik – och här kommer vi tillbaka till kajen vid tyskmagasinen. Det var hit fångarna anlände för att sedan föras med båt till Uleåborg och vidare till Sovjetunionen.
Hanteringen av krigsfångarna är en av de händelser som Sten Losenborg med sina böcker lyft fram i ljuset. I sina efterforskningar har han fått fram berättelser om fångarnas grymma öde. I Stalins ögon var det ett brott att ha låtit sig tas till fånga av tyskarna. Fångar har vittnat om hur de omringades av militär vid ankomsten till hemlandet.
– Männen fördes antingen bakom en vägg där de blev skjutna med ett pistolskott, eller så fördes de till arbetsläger.
Sten Losenborg är kritisk till mycket av den politik Sverige förde under krigsåren. Eftergifterna gentemot tyskarna fick tvivelaktiga konsekvenser utanför våra gränser.
– Sverige var en medlöpare av guds nåde. Man hade glömt vad ordet moral betyder, säger han.
Den så kallade baltutlämningen blev det en het politisk fråga som levt ända in i vår tid. Utlämningen av fångar till Ryssland via Luleå har det inte talats mycket om.
– Det var ingen debatt i Sverige om det här, fast det är samma sak som med baltutlämningen. Man måste säga att Sverige har en jävla skum historia.
När det blev fred 1945 återgick Sten Losenborg till arbetet vid SJ och senare blev han egen företagare. Han har också varit aktiv som ledare inom utförsåkning. Genom åren har det blivit många resor. Han har räknat ut att han besökt 92 länder.
Med hans erfarenheter från andra världskriget känns det naturligt att fråga hur han ser på läget i världen i dag.
Han svarar genom att ta fram sin senaste bok. På omslaget finns en bild från kriget i Nordnorge 1940 och en nutida bild på ett sönderbombat hus i Syrien.
– Det är 75 år mellan bilderna och samma elände. Man har inte lärt sig ett dugg.
Vid kajen i Karlshäll har brandplatsen rensats upp. Bara enstaka förkolnade stycken finns kvar av magasinen. Inte långt därifrån låg tältlägret där de ryska krigsfångarna hölls under några försommarveckor 1945.
Sten Losenborg ser ut över det ödelagda området och skakar på huvudet. Det är tråkigt att en del av vår historia försvunnit.
– En epok har gått i graven, konstaterar han.
Med sina böcker har han gjort en insats för att hålla minnena av det som hände under krigsåren vid liv.
– Jag skriver för att det inte ska bli bortglömt. Om inte jag berättar det jag kommer ihåg så finns inget kvar.