Först ett skall. Snart ett till. Ytterligare ett. Nu skäller fyra-fem hundar bakom den stängda dörren. Jag befinner mig i entrén till Binagårdens hund- och kattpensionat i Vallen strax utanför Luleå.
Den här dagen är en handfull hundar inackorderade i den röda byggnaden. Ett par schäfrar, en jämthund samt en amstaff. Vissa av dem är här som gäster på pensionatet, inlämnade tillfälligt av sina ägare. Andra är hämtade från misskötta hem, på uppdrag från Länsstyrelsen. Många hundar och katter som farit illa hamnar tillfälligt på Binagården.
– Dels kan det vara bortsprungna, upphittade hundar som kommer hit tills deras ägare är lokaliserade. Men det handlar mest om fall där vi blivit tvungna att omhänderta djuren, säger Andreas Laine som startade Binagården för elva år sedan.
När Länsstyrelsen fått nys om att det finns djur som far illa på en adress åker man dit för en kontroll. Är det så att djuren måste omplaceras på grund av misskötsel kontaktas både polisen och Binagården.
Andreas Laine berättar om två fall bara i år där människor inte har kunnat förhindra sina katter från att föröka sig.
– Vi var på en adress nyligen, de trodde att det var 8-9 katter som behövde omhändertas. Vi hämtade 31 stycken, säger han.
Hur kan det gå så långt?– Man kanske bor på en lantgård och har katterna utomhus. Du kan ha en okastrerad hona och så kommer grannkatten över på besök. Så tänker man att det går bra, de bor ju utomhus och har råttor att äta. Sen spårar det ofta ur.
Vad händer med katterna när ni har hämtat dem?– Går det att placera om dem så gör vi det. Men med 30-40 djur är det svårt. Har de dessutom varit utan mänsklig kontakt under lång tid mår de ju inte heller så bra bland människor, då hamnar de tyvärr i himlen.
För Andreas Laine tillhör det tyvärr vardagen att se djur i misär. Det kan vara hundar och katter som blir slagna, de kan vara undernärda, sjuka, bortglömda, fastbundna eller bara förringade.
– Det kan vara hundar som aldrig fått mänsklig kontakt, som bara fått mat slängd till sig i sin rastgård. De kan vara helt förvildade, när det blir för mycket så ställer de sig bara med huvudet i ett hörn och stänger av. Det är ju inte normalt.
Kan du bli sorgsen av det du får se?– Det blir man ju. På ett sätt kan man tycka att djuren har det dåligt ställt. Ibland kan vi vara på adresser där det är riktig misär. Men vi hjälper ju ändå djuren därifrån, människorna däremot... De får vara kvar i misären. Det är inte så kul att se hur folk lever ibland. Man tycker att alla borde kunna ha en dräglig tillvaro i Sverige. Så är det inte, ibland kan man inte ens gå in i ett hus utan andningsskydd.
På Binagården finns en hunddel och en kattdel. Vi befinner oss på hundpensionatet. När dörren öppnas till fyrbenta gästerna är lyckan stor. Varje hund sitter i en bur, med tillgång till egen rastgård. Buren är stor som ett litet rum och flera av hundarna har en egen bädd eller filt med sig hemifrån. De blir glada när vi kommer. Ställer sig på bakbenen, viftar på svansen och vill hälsa.
– Ibland har vi jättemånga hundar på pensionatet, ibland jättemånga katter. Det varierar en del. Vi har ganska många stamgäster som lämnar in sina djur i någon vecka när de ska fara på semester. Men vissa hundar har varit hos oss i flera månader, säger Andreas Laine.
Funkar det för hunden?– Jo. Oftast har de acklimatiserat sig efter 3-4 dagar. Då är det här deras nya vardag och de tänker: ”Okej, du är min flockledare nu. Vad ska vi göra idag?”.
Trivs de i sina burar?– Hundarna bryr sig inte så jättemycket om i fall de inte är i ett hus med tapeter. Alla kan ju ta med sig vad de vill. Stolar, bäddar... Vi har först och främst försökt göra det så hygieniskt som möjligt och hundarna bryr sig inte.
Hundarna rastas minst två gånger per dag och på Binagården är det nära till skog och natur. I framtiden finns en liten plan att utöka företaget och även starta hunddagis där människor kan ha sina hundar på dagtid.
Andreas Laine har alltid varit djurvän och trivs med närheten till hundarna.
– Det är ett privilegium att få träffa så många trevliga hundar. Vissa hundar är ju speciella, såna som bjuder till och ger glädje. Då är det bara att säga grattis till den som äger den underbara hunden.