De valde helt rätt väg i livet. Hittade yrken som de älskar passionerat och som de hängivit sig i decennier. De är barnmorskan, servitören, frisörskan och SSAB-arbetaren, de är vår nya artikelserie ”Trotjänarna”.
Att kalla Håkan Hägglund, 57, för en trotjänare på jobbet är på intet sätt en överdrift. Under några få år direkt efter gymnasiet jobbade han bland annat på sportaffär och körde vält vid vägarbeten. Till SSAB kom han den 1 november 1984, ett drygt halvår senare till då nybyggda svavelreningen och sedan dess är han kvar.
– När jag växte upp hade jag kompisar som visste exakt vad de skulle bli, men några sådana tankar hade inte jag. Jag brukar tänka att det löser sig och att det blir bra ändå. Jag hade aldrig något drömjobb men hade tur som hamnade här, på ett jobb som jag knappt visste fanns trots att jag är född och uppvuxen i Luleå. Jag ramlade liksom in på ett bananskal och har alltid känt att jag vill vara kvar, säger han och greppar samtidigt tag i joystickarna. Utanför fönstret på kontrollrummet tar han emot en skänk med flytande råjärn, och skakar bort slaggen.
– Jag har aldrig tänkt att jag skulle vilja göra något annat. Jag hör många säga att man behöver få byta jobb efter tio år på samma ställe, men jag har aldrig tänkt att jag vill härifrån. När jag någon gång tittat på andra jobb har det inte varit något som jag fastnat för. Det här passar min mentalitet. Det är mycket övervakning, men så finns det vissa situationer då man måste vara alert och snabbt rycka ut för att justera något. Däremellan så har man tid sitta och prata och svamla med sina kollegor, konstaterar han.
Själva jobbet har ju förändrats en hel del genom åren. Även om det är samma station så är det massor som är omgjort.
– Tidigare sprang vi ner och slaggade varje gång. Nu sitter vi här i kontrollrummet och slaggar via kameror, berättar han samtidigt som han med joystickarnas hjälp ser till att skaka bort slaggen från råjärnet.
I varje skänk ryms 130-140 ton råjärn och för varje laddning tas ett prov. När svaret på provet kommer kan han justera järnets egenskaper genom att tillsätta olika ämnen beroende på vad järnet senare ska användas till.
Bra kollegor är en viktig ingrediens för att trivas på jobbet. Det skämtas friskt i kontrollrummet och flera av hans yngre kollegor ser honom som en trygg mentor att luta sig mot. I stolen bredvid sitter kollegan Frida Lundberg. Hennes pappa var en gång i tiden mentor för Håkan Hägglund när han var ny på jobbet, nu är istället Håkan mentor åt Frida.
Dina kollegor säger att du är en sådan som lär dem saker, som de kan luta sig emot och tar smällen om något går fel. Hur ser du på det?
– Det är klart att man blir glad att de ser mig så. Och självklart vill jag vara en sådan också, man vill ju inte vara någon som trycker ned andra. Jag har en medveten tanke om att bjuda in, lära upp och vara lite av en mentor för dem som kommer som nya. Ännu roligare är det ju när man jobbat så pass länge att de som jag lärt upp kommer och ger tips åt mig. Då känner jag att både dem och jag har nått långt.
Att inte vara rädd för att göra fel, är ett av råden som Håkan ger sina kollegor.
– Det är en del i att lära sig. Den mänskliga faktorn finns alltid, och den ofelbara människan kommer aldrig att födas. Man ska bara försöka att undvika de allra största misstagen.
Har det hänt att det gått riktigt fel vid något tillfälle?
–Jo, det här hänt så mycket genom åren att man inte blir förvånad längre. Exempelvis kan det hända att man när man lyfter en skänk så får man den på spetsarna så kan den falla av och falla ner på golvet. Vi har haft tur då det inte funnits människor där då det faller. Det kan gå jätteilla, men så länge man är noga att klöva in ordentligt så kan det ju inte hoppa ur.
Vid sidan av jobbet finns privat ett stort sportintresse. För Håkan har de inställda matcherna i spåren av coronakrisen lett till en plågsam vår. Nu hoppas han att det snart ska öppnas upp för att ta emot en större publik på arenorna.
– Det var ju hemskt i våras när allting bara dog. Inget lag nånsin har varit så förberedd som Luleå hockeys herrar. De hade fått igång sitt powerplay och allt var som upplagt för vinst. Vi hade ju dessutom chans på dubbla guld i basket, och skulle ju ha haft SM-veckan här. Det hade kunnat bli mycket guldfokus på Norrbotten. Istället störtdök allt. Det har varit oerhört plågsamt. Istället för att bara tillåta 50 personer i publiken så vore det bättre att ha en procentuell gräns sett till maxantalet i arenan istället.