Jean Hermanson fotograferade arbetare, främst på verkstads- och industrigolven, bland annat i Luleå. Nils Petter Löfstedt arbetade som fotoassistent åt honom och var även en nära vän. När Jean Hermanson dog 2012 beslutade sig Nils Petter Löfstedt för att slutföra hans projekt, bland annat genom att hitta namnen på dem som fotograferats.
– Det var viktigt för Jean. Han sa till mig: ”Det var mitt största misstag som fotograf. Och om jag någon gång ska visa bilderna igen så ska namnen vara med.”
Nils Petter Löfstedt har även gjort en dokumentärfilm med samma namn som utställningen, som blev Guldbaggenominerad 2017 och som visats på bio och tv. Den visas även i samband med öppningen av utställningen ”Himlens mörkrum” i Folkets hus Ripan på torsdag.
– När jag gjorde filmen för några år sedan ville jag åka till Luleå, men vi hade så liten budget så det blev inte av. Dels var jag ute efter namnen på personerna på bilderna, dels ville jag åka till platserna där de är fotograferade. Så nu håller jag på med en liten uppföljare.
Han kom till Luleå några dagar innan utställningen för att träffa folk och filma.
– Jag har träffat några som jobbade i gjuteriet 1970, i morgon ska jag möta en som är med på bild, det känns jättespännande. Bilderna blir levande på ett helt annat vis när man får veta mer.
På torsdag har han med sig 170 bilder som Jean Hermanson tog inne på järnverket i Luleå.
– Jag vill gärna att folk kommer och att vi skriver på baksidan av bilderna vilka det är, eller om man bara vill komma och titta på dem, och på filmen som också visas.
Nils Petter Löfstedt ser också fram emot att få filma på järnverket i Luleå under dagarna i stan.
– Jag gör en serie för SVT play, en fortsättning på filmen ”Himlens mörkrum”, med tio femminutersavsnitt. Där tänkte jag att ett ska handla om Luleå. Jag kan knappt bärga mig, järnverket känns som Sveriges hjärta.
Han berättar att tiden med Jean Hermanson gav honom en gedigen utbildning inom det dokumentära filmandet och fotograferandet, där hans styrka var nyfikenhet:
– Hans morbröder var gjutare, så han kände till de miljöerna. Jag tror att det var därför han kunde ta så bra bilder, han kände sig hemma och var nyfiken på människorna och arbetet. Det var inga offer han fotograferade, mer hjältar.
Nils Petter Löfstedt vill med sitt arbete föra kunskapen vidare:
– Det Jean gjorde 1968–1972 var att lyfta arbetsmiljön. En bonus med att arbeta i hans fotspår är att berätta att de här miljöerna finns, och att de är en viktig del av vårt land.
– Han hade förmågan att se det vackra i saker, han tyckte att han såg poesi i allting. Det försöker jag också göra.
Utställningen pågår till den 8 februari.