Anders och Sofie blev kära i varandra för fyra år sedan. Hon bodde då söderut, men flyttade upp till Norrbotten där de skulle bygga en framtid tillsammans.
Till en början såg allt ut att gå bra. I november 2011 gifte de sig och en månad senare föddes deras son.
Men sedan var sagan slut. Kärleken övergick till bråk och bitterhet och ett år senare var skilsmässan ett faktum. Ett beslut togs om gemensam vårdnad om den nyfödde sonen.
Men umgänget mellan föräldrarna var minst sagt stormigt.
- Det fungerade inte alls. Det gick så långt att när sonen skulle lämnas över så parkerade vi på varsin sida av en parkeringsplats. Sedan fick en stödperson från socialen föra sonen från den ena parten till den andra, berättar Anders.
Sociala myndigheter gjorde bedömningen att det inte längre gick att ha gemensam vårdnad. Båda slogs om ensam vårdnad och det hela fick avgöras av Luleå tingsrätt.
Där träffades parterna i mars och den 11 april kom domen. Tingsrätten beslutade att Anders ska ha ensam vårdnad av sonen.
Skyldig att överlämna sonen
Tingsrätten slår fast att man inte kunnat avgöra vilken av föräldrarna som var bäst lämpad, däremot hade Sofie uppgett att hon skulle flytta söderut om hon fick ensam vårdnad, annars skulle hon bo kvar i Norrbotten. Det tyckte tingsrätten var en mer praktisk lösning. Sofies umgängesrätt med sonen är också noggrant fastslagen i domen.
Där betonas det också att det som bestämts ska börja gälla omedelbart "utan hinder av att denna dom inte vunnit laga kraft".
Alltså: även om Sofie tänkte överklaga beslutet var hon skyldig att överlämna sonen till Anders.
Något hon inte gjorde.
- Hon dök inte upp. I stället fick jag veta att hon var i södra Sverige. Då anmälde jag det till socialen direkt, säger han.
Samma kväll gjorde socialtjänsten en så kallad skyddsbedömning hos mammans adress. Hon var kvar i Boden. Kvinnorna från socialtjänsten påtalade då att Sofie inte kan ha kvar sonen, men att de samtidigt inte har rätt att ta med sonen med tvång.
Dagen efter lämnade Sofie Norrbotten - med sonen.
- I min värld är det här kidnappning. Jag ser ingen skillnad på det än att jag skulle ta grannens barn, säger Anders. Jag är ensamt juridiskt ansvarig för ett barn som jag inte vet var det är eller hur det mår.
Åklagaren lade ner ärendet
Anders polisanmälde händelsen och polisen tog upp en anmälan med brottsrubriceringen "egenmäktighet med barn". Men så fort åklagare Ulrika Schönbeck fick ärendet på sitt bord lade hon ner fallet.
- Ja, jag direktavskrev det. Det här är normalt inte fall som vi ska driva. Såna här fall bör skötas civilrättsligt och om inte parterna kan komma överens får det fattas ett verkställighetsbeslut, säger Schönbeck.
Hade det spelat någon roll om situationen hade varit den omvända - att en pappa hade trotsat tingsrättens dom?
- Nej, men om någon förälder för ett barn utomlands är det annorlunda, då anses det vara så pass allvarigt att allmänheten ska driva fallet. Då hade jag nog startat en utredning.
I sitt beslut för att lägga ner förundersökningen skriver Schönbeck: "Det kan antas att åtal för det anmälda brottet inte skulle komma att ske till följd av en bestämmelse om särskild åtalsprövning".
Anders säger att han känner sig övergiven av samhället.
- Polisen säger att de inte kan göra något. Jag kan inte förstå att de inte anser att det är ett allvarligt brott att hon tar pojken ifrån mig.
Tvingas fortsätta vänta
Anders fick rådet av sin advokat att begära ett verkställighetsbeslut. Det har han nu gjort, men det innebär att han måste vänta till den 13 maj då parterna på nytt ska mötas i Luleå tingsrätt. Fram till dess kan han ingenting göra.
- Men jag såg att hon redan har skrivit på Facebook att hon inte tänker närvara. Så jag vet inte vad som händer. Min förhoppning är i alla fall att det tas ett beslut att pojken ska hämtas med polishjälp.
Anders berättar att han befarar att Sofie tänker försöka hålla sig undan så länge som möjligt och att det sedan kommer användas emot honom vid en senare prövning.
- Hon sätter sig över lagen. Men ju längre tiden går desto mindre kommer min son ihåg av mig. Lyckas hon nog länge så är jag ju ett minne blott. Jag känner mig förtvivlad och övergiven. Om jag hade betett mig som mamman gjort hade det sett helt annorlunda ut. Det är jag helt övertygad om.