I måndags hörde NSD:s chefredaktör Kalle Sandhammar av sig i ett mejl. Han berättade att NSD under veckan skulle publicera en stark intervju gjord av Jessica Rosengren och att ämnet var självmord.
Han undrade om jag kunde skriva en krönika i ämnet.
Tämligen omgående svarade jag ja, eftersom ämnet är så oerhört viktigt. Samtidigt vred det sig i magen och jag blev nästan rädd. För jag visste att det skulle ta mig till tankar och platser där det gör så ont att vara, till personer man kände och tyckte om men som inte finns längre och till ett samtal som varade en hel natt med en vän vars livspartner hade tagit sitt liv och efterlämnat honom och två barn.
Sedan läste jag Jessicas Rosengrens intervju med familjen Kvickström/Forsman i Jokkmokk som berättade hur deras 15-årige son William tog sitt liv.
Jag hoppas att ni också orkat göra det, även om det är smärtsamt.
Ännu en ung människa med hela livet framför sig, men som inte hittade någon väg att orka leva det. De anhörigas skuldkänslor och sorg och tystnaden kring samhällets sista tabu.
I artikeln säger läkaren Ludmila Rosengren:
”Folk känner sig ensam i sin smärta. Det är skuld och skam att må dåligt överhuvudtaget, det är inte socialt accepterat. Man ska vara lyckad, det är det man visar upp.”
Visst känner vi igen det. Facebookuppdateringen där vi visar den perfekta middagen, i det perfekta köket med de perfekta vännerna.
Vi lever i ”den bästa av tider” i ”det bästa av länder” med iPads, bostadsrätter, nya bilar, båtar och sommarstugor. Yta, yta, yta - men den själsliga tomheten och våra kriser blir inga FB-statusar. Och i den bästa av världar är självmorden ständigt närvarande.
De sker mitt ibland oss, hela tiden, i alla samhällsklasser och siffrorna borde verkligen få oss alla att tänka till.
För jag tror inte många vet och förstår att det är fem gånger fler som självmant tar sina liv varje år än som dör i trafiken.
Ändå satsas miljoner på vägar och vägräcken. Men hur mycket hjälp får de som lider av psykisk ohälsa och går vilse i sitt mörker? Hur många liv hade gått att rädda? Och hur mycket hjälp får de som tvingas uthärda sorgen att förlora den man älskat?
Enligt organisationen Suicide Zero tar ungefär 1 600 svenskar sitt liv varje år. Och 160 000 funderar på att göra det. Det är ungefär lika många människor som bor i Uppsala.
Ändå är tystnaden i det närmaste total.
Ämnet fortfarande omgärdat med skam. Vårt sista tabu, men ett tabu vi måste bryta och jag är stolt över att NSD väljer att våga skriva om det.
Psykisk ohälsa är ett monster som kan drabba vem som helst. Mikael Ljungberg, världens snällaste och starkaste, OS-guldmedaljör i brottning, försvann in i en psykos som drev honom till att ta sitt liv.
Det hade även kunnat vara jag. Sådant bör man kanske inte berätta i Sverige, eftersom psykisk ohälsa förknippas med svaghet i ett samhälle som bär på ett svaghetsförakt.
Men jag gör det ändå, för skammen kring detta måste bort.
För 15 år sedan irrade jag själv in mig i ett mörker som var så kompakt att jag inte såg någon morgondag över huvud taget.
Tack vare en vän som varit där själv lyckades jag ta mig ur en tvåårig mardröm av panikångest och självmordstankar.
Det förändrade mig, men i dag vågar jag påstå att jag är en lycklig människa. Inte Facebooklycklig, men ödmjukt tacksam över att få leva och med en annan syn på vad som är styrka och vad som är svaghet.
Och där någonstans vill jag landa. För några av er som läser detta kan själva befinna sig i mörkret.
Det är inget att skämmas för.
Du är långt ifrån ensam, men ibland kan vi behöva hjälp för att hitta det ljus vi behöver för att hitta vägen till ett bättre ställe att vara på.