– Det kändes viktigt att få fram det på ett sätt så att de som satt där inne på andra sidan verkligen förstår vad de ställt till med, säger Gustaf Seppelin Solli, 24.
Målsägarbiträdet Olov Östensson:
– Han klargjorde på ett väldigt bra sätt vad som hänt. Han var bara 19 när han drabbades, och han håller inte bara ihop i domstolen utan även i sitt liv. Jag är oerhört imponerad av Gustaf, säger Östensson.
På åhörarplats var nära anhöriga djupt berörda. Inne i rättssalen tittade de flesta ned i bordet.
– Jag har ju föreläst och jobbat med att prata om det här i 2,5 år så jag var nog ganska bra förberedd, säger Gustaf Seppelin Solli, som vittnade på den andra hela dagen av kalkugnsrättegången.
Han jobbade åt Empower som den 1 november 2011, tillsammans med personal från Limab, skulle åtgärda Nordkalks kalkugn. Från början var det tänkt som ett murningsarbete men uppdraget förändrades till att man med hjälp av vatten skulle avlägsna en stor kalktillväxt i ugnen.
Gustaf Seppelin Solli vittnade om att han inte fått några instruktioner, att han inte uppfattade att det fanns någon arbetsledare på plats och att han inte fått någon information om riskerna. Han använde aldrig den skyddsdräkt som fanns tillgänglig.
– Det kändes som att den inte behövdes. Och hade jag haft den är jag säker på att jag strukit med. Det går inte att krypa med en sådan dräkt. Och anledningen till att jag klarade lungorna var att jag andades genom t-shirten och den hade jag aldrig fått upp med dräkten på.
Från början var hans uppgift att hålla koll på slangen på sjätte våningen, men efter en stund tog han beslutet att gå ned en våning och hjälpa till med att spola vatten eftersom han kände sig "överflödig". När explosionen kom fylldes rummet med en flera hundra grader het blandning av vattenånga och frätande kalk.
– Det började dåna och vina. Sedan gick allt åt helvete.
För att ta sig ut var arbetarna tvingade att krypa förbi luckan där den största mängden slungades ut.
– Jag kröp förbi den och så länge jag orkade. Men jag fick ingen luft och krafterna tog slut. Lågan rann ur mig. Jag var säker på att stryka med.
Men några kollegor fick ut honom, sköljde av honom och släpade honom nedför trappan till duscharna.
– När de började skölja ur ögonen fick jag tillbaka känseln. Smärtan var fruktansvärd. I duschen önskade jag att hjärtat skulle stanna så jag skulle slippa ha ont. Sedan kom ambulansen. Inne i ambulansen sade jag åt dem att "ge mig allt ni har", och de svarade "du har redan fått allt". Sedan kommer jag inte ihåg någonting förrän på julafton.
Han vårdades länge på sjukhuset i Uppsala.
– Jag fick lära mig allt på nytt. Först hålla huvudet rakt, sedan gå, äta, gå på toa. Jag var som ett barn.
Gustaf Seppelin Solli har drygt 50-procentiga ärrbildningar på kroppen, en nervskada i ena benet, rejält nedsatt syn, åtta fingrar amputerade och har plågats av mardrömmar. Nu hoppas han att det blir fällande dom och kännbara straff för de inblandade.
– Jag hoppas men förväntar mig ingenting. Det har varit så många fall med friande domar och rättssystemet är inte kompatibelt med den verklighet som råder på arbetsplatserna, säger Gustaf Seppelin Solli.
Under dagen vittnade även den omkomne Johan Löfroths far och bror (se annan artikel) samt två andra arbetare som skadades vid explosionen, Tarmo Niva och en man i 30-årsåldern.
På fredagen fortsätter rättegången. Då ska den åtalade före detta platschefen vid Nordkalk vittna.