Äntligen. Så många böcker som jag avverkat de senaste åren och med en gäspning lagt dem till handlingarna. Jag har väntat på och längtat efter den där riktigt stora läsupplevelsen, den där man känner att allt bara stämmer. Där vissa karaktärer blir till nära vänner medan andra blir hatade fiender, och där miljöskildringarna får en att rysa av välbehag.
Tänk att det ska till en norrbottning för att lyckas med allt detta. En Pajalabo. Om jag blandar in ett modeuttryck, kanske inte helt språkligt korrekt, kan jag säga att ”Koka björn” är en grym berättelse av en grym författare.
Ända sedan ”Populärmusik från Vittula” har Mikael Niemi varit en favorit. Detta vid sidan av några andra fantastiska berättare. I ”Mannen som dog som en lax” behövdes bara tre ord för att jag skulle vara fast. ”Det luktade mun.” För övrigt är detta den enda bok någonsin vars inledning jag lagt på minnet.
I ”Koka björn” är huvudfiguren ingen mindre än Lars Levi Laestadius, här mestadels kallad prosten. När jag i Birgitta Östlings reportage från i somras läste om hur Mikael Niemi lade sista handen vid sin nya roman, i vilken han gjort Lars Levi Laestadius till kriminaltekniker, kan jag erkänna att jag tänkte att det lät lite billigt. Den mordhistoria som prosten blir inblandad i är dock inget som stör. Så klart ger det berättelsen en extra krydda i och med spänningsfaktorn, men det känns aldrig konstlat utan vävs skickligt ihop till en välfungerande helhet.
Berättelsen tar sin början i byn Kengis, sommaren 1852. Prosten har tagit sig an den hemlöse samepojken Jussi, gett honom mat och husrum och inlett hans skolning. När Jussi lär sig läsa och skriva öppnar sig en helt ny värld, och ingenting är längre omöjligt.
Jussi är prostens ständige följeslagare och benämner honom sin mästare. Tillsammans drar de iväg på exkursioner, detaljstuderar växter, och sedermera även de omständigheter som lett fram till att en död vallpiga hamnat i en blötmyr. Allt tyder på att det är en slagbjörn som härjar, men den besvärlige prosten låter sig inte luras. Fler mystiska dödsfall inträffar snart, och prosten och Jussi tvingas föra en kamp mot ren ondska.
Mikael Niemi gestaltar en person med ett skarpt intellekt och ett sinne för detaljer, en botaniker och rättvisekämpe som vågar stå upp för de svaga. Samtidigt skildrar han väckelsen ur flera perspektiv och låter existentiella frågor få sin givna plats.
I Mikael Niemis språk är det kombinationen av dynamik och enkelhet som tilltalar mig mest. Bakom orden finns så mycket kraft. De bilder han förmedlar av människor och miljö är tydliga, känslorna äkta. Det hela är faktiskt inget annat än en fullträff. Nej, jag kan inte se att det kunde ha gjorts bättre.