Det var som vilken vanlig sommardag som helst för Göran Andersson. Han var på väg hem från jobbet när han, alldeles nära sin bostad, kände att vänster fot plötsligt vek sig.
– Jag hade avslutat mitt jourpass och promenerade hemåt. Jag snubblade till, trampade lite snett och foten vek sig. Jag kände direkt att det var allvarligt. Jag tänkte att "det här kommer att ta tid". Men att det skulle vara så här ett halvår senare, det kunde jag aldrig ens inbilla mig, säger han med en djup suck och berättar eftertänksamt om alla de vedermödor han har fått gå igenom efter den, till synes, oskyldiga olyckshändelsen. Det började strula direkt.
– Jag ringde efter hjälp, efter ambulans. Men de var upptagna så det tog drygt 60 minuter innan den kom. Och ok, jag kan köpa det, jag förstår mycket väl att det i mitt fall inte handlade om att rädda liv. På Sunderby sjukhus konstaterades multipla frakturer och foten fixerades via en ställning. Sedan blev det operation där foten "spikades ihop". Det sattes in stålplattor och jag fick gips.
– Det blev en lång sommar.
Göran Andersson suckar djupt igen. Han berättar om problemen med att röra sig i lägenheten med rullstolen. Och att han inte kunde ta sig ut eller in på grund av en betongförhöjning utanför porten.
– Jag kunde inte få någon ramp. Jag fick hjälp av hemtjänsten men tog mig inte ut under de två finaste månaderna på året. Men det bästa med den här tiden var att jag träffade min nuvarande särbo Carina på nätet under min isolering.
Rullstolen byttes så småningom mot en rollator som han, med hjälp av Carina, kunde nyttja för att ta sig ut ifrån lägenheten. Och det gick fortsatt åt rätt håll.
– Jag blev, som sagt, bättre och bättre och klarade mig med en krycka framåt senhösten/vintern. Då kunde jag ta tåget till Falun där min mor låg för döden. Min dotter hjälpte mig under resan. Hon vände tillbaka norrut men då klarade av att gå och handla och röra mig lite allmänt. Tyvärr höll det inte i sig så länge.
Göran Andersson berättar att smärtorna började göra sig påminda igen, de blev gradvis värre och värre och i mitten av december tvingades han till ett nytt läkarbesök. Foten röntgades och han ordinerades smärtstillande.
– Jag skulle höra av mig igen inom två veckor om det inte blev bättre. Men det blev snabbt närmast outhärdligt. Smärtan blev våldsam, det "brann" i foten. Vi ringde ambulans. De kom in med båren i sovrummet, kollade in min fot, kände på den och vände om igen. De konstaterade närmast hånfullt att "du har ätit för lite Citodon. Ta lite mer tabletter. Akuten kommer bara att skicka hem dig direkt, de har fullt upp".
– Det var väldigt, väldigt nonchalant och konstigt alltihop. Det hade dessutom kunnat sluta riktigt, riktigt illa, säger särbon Carina som var med vid det aktuella tillfället hemma hos Göran.
Det blev, mycket riktigt, också ett allvarligt akutläge eftersom smärtorna inte avtog. Dagar senare kontaktades 1177 som skickade sjuktransport och väl på akuten i Sunderbyn konstaterades snabbt en kraftig infektion i foten.
– Läkaren undrade varför vi inte kommit tidigare, foten till och med luktade. Jag flyttades till Piteå, lades in och fick antibiotika intravenöst. Men det hade kunnat sluta med amputation. Om jag väntat de 14 dagarna så vet man aldrig hur det slutat.
Göran Andersson väntar just nu på en ny operation, om cirka tre veckor. Stålplattorna, som tros ha orsakat infektionen, ska plockas bort. Frid och fröjd? Inte riktigt. Nu är det istället krångel med hjälpmedel – och bostad.
– Det verkar som de med alla medel vill att jag ska vara i Luleå där jag är skriven. Men de har gett mig en för bred rullstol, den går varken in genom dörren till lägenheten eller den till toan. Jag vill vara i Piteå hos Carina där jag tar mig in, med två centimeter till godo. Här kan jag röra mig bättre. Jag vill inte sitta isolerad i två månader en gång till. Men eftersom jag inte fick någon ramp förra gången så blir det nog inte nu heller. Och även om, så vill de nog inte bygga om alla dörrar i min lägenhet.
– Vi får hjälpas åt. Jag klarar mig ju utan hemtjänst när jag är hos Carina. Det sparar dessutom pengar för regionen. Jag är lovad en ny, smalare, rullstol i slutet av januari – i bästa fall.
Region Norrbotten meddelar att de inte kommenterar enskilda patientärenden.