Bodenfödda författaren Andrea Lundgren lägger litteratursverige för sina fötter med novellsamlingen ”Nordisk fauna”. Alla stora mediers kulturredaktioner hyllar hennes tredje verk och det är ett genomslag nästan i klass med Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”.
Först ut att lyfta in Andrea Lundgren på teaterscenen är nu Västerbottensteatern. Det sker inte med någon av hennes noveller, i stället romanen ”Glupahungern” från 2014. Det är en fantasirik berättelse som svävar en bit över verkligheten, med en mystisk tjärn, ett mystiskt träd och mystiska människor.
Västerbottensteatern väljer att låta Ellenor Lindgren göra det som en berättarföreställning, hon har fått skriva manus och hon är också ensam på scen, förutom inspelade berättarröster. Det är hela romanen som berättas och det blir en föreställning på två timmar inklusive paus.
Lindgren har tidigare gjort berättarföreställningen ”Lifsens rot” efter Sara Lidmans roman och även då med Lillemor Skogheden som regissör. Den nådde stor framgång när den turnerade runtom i Sverige.
”Glupahungern” i scenversion kommer att spelas inte bara i Västerbotten. Den kommer också att ges i grannlänen och på flera spelplatser i Norrbotten, bland annat i Arvidsjaur och Jokkmokk. Därför finns det anledning att recensera pjäsen.
Att göra en berättarföreställning av hela romanen är ambitiöst. Kanske är det denna ambition som sedan går ut över dramat, att föreställningen helt enkelt saknar drama. Ellenor Lindgren berättar med en enda röst när det behövs flera röster för att skapa ett drama. Karaktärerna måste vara flera och med olika utspel och röstlägen.
Hon rör sig på scenen med samma försiktiga steg under hela spelets gång. Det blir bara en person som tassar omkring när det i själva verket handlar om flera människor med olika temperament.
Nu är det inte Ellenor Lindgrens fel att det blir en långdragen historia som har svårt att fånga publiken. En pjäs har också en regissör och här skulle regissören Lillemor Skogheden har tillfört mera temperament. Det är synd att detta temperament kommer först när spelet är över, i Ellenor Lindgrens jublande utspel över att ha gått iland med urpremiären. Då spelar Lindgren ut och vi hade önskat att vi fått uppleva detta medan pjäsen pågick.
En berättarföreställning kräver en god berättare, en skådespelare som har den förmågan. Andrea Lundgren är en god berättare, men när hennes bok här plattas ut på scengolvet går vi miste om hennes berättarkonst.
Nu är en pjäs inte bara skådespelarna och regissören. Det finns nästan alltid också en scenograf. Linda Tublerova har begränsat det hela till tre lutningsbara, stora speglar och ett par pallar. Det gjorde hon rätt i, och det är lysande.