Som författaren Douglas Murray sa i en debatt i Dublin i somras: ”Det enda vi alla kan vara ense om är att vi inte vill bli nazister (must not be-come nazis).”
Men att historielösheten i övrigt tycks närmast total.
Högerpopulismen är vänsterns misslyckande, sa också Stephen Frey i en annan debatt om politisk korrekthet tidigare i år och förtydligade:
”Skälet att Trump, Brexit och alla typer av nationalism över hela Europa är så framgångsrik beror inte på högerns framgångar, utan på vänsterns katastrofala misslyckande.”
Att det är oförmågan att hantera sin egen extremism, och därtill formulera nya visioner om framtiden som är orsaken. I Sverige har detta snarast lett till att politik är ett val mellan Bregott och Minilätta med ett sicksackande mellan olika plakat-rörelser. Där hufvudfienden framställs som SD.
När högern gått för långt brukar vara lätt att ana. När identitetspolitiken tar fokus på ras och nationalstat börjar vi bekymra oss. Men följdfrågan är:
Hur veta när vänstern gått för långt?
Där kan vi i modern tid se en rörelse som också ägnar sig åt identitetspolitik. Som kräver särbehandling för vissa specifika och utvalda grupper i samhället, i Sverige ofta med fokus på kön och det som fått benämningen sociala konstruktioner.
Kritikerna menar att det i princip är samma typ av spel som pågår här, samma mynt som snurras. Bara åt ett annat håll. Och att utgången, om idéerna spelas fullt ut, riskerar att bli lika katastrofal som extremhögerns.
Här kommer alltså historielösheten in som Douglas Murray hänvisar till, oviljan att se kommunismens katastrofala följder under 1900-talet.
Den neomarxistiska idélära som växer fram pekar alltså gärna finger åt nazismen, men glömmer lätt Stalins sovjetiska läger som berövade miljontals livet. Eller vilken mänsklig katastrof Maos kulturrevolution ledde till. Eller Pol Pots utrensningar i Kambodja där regimen dödade miljoner av sina egna medborgare.
Man måste alltså kunna ha två idéer i huvudet samtidigt, då stupet är lika stort på båda sidor om ismerna.
Den västerländska traditionen med demokrati, tanke- och yttrandefrihet tycks vara det enda vaccin som kan hålla extremrörelser stången. Därför är exempelvis pressfriheten fundamental. Men då måste debatten också vara öppen, utan åsiktskorridorer. Politisk korrekthet kan inte vara ledstjärnan. Det tyckte inte ens Marx var en särskilt god idé.