Glädjefylld pop

Those Dancing Days är definitionen av glädjefylld, bekymmerslös indiepop. Men där andra lättsamma indieband förloras i sin totala naivitet, har Stockholmskvintetten något visst, det där lilla extra som rättfärdigar massiv övervikt av durackord, fnitter i mikrofonen och lycklig hippiedans. Det brukar kallas pur kvalitet.

Och lyckligtvis får vi uppleva kvaliteten i sin sanna form, trots att publiken är den minsta hittills vid Babylonscenen. Bortsett från några menande leenden åt oss som liksom säger "Jaha, kul att i alla fall ni kom" är sångerskan Linnea Jönsson lika stencool och säker som vanligt. Hon har en karisma som vittnar om en långt högre ålder än hennes blygsamma 18 år. En som också imponerar är Cissi Efraimsson. Hon är som en furie bakom sina trummor.

När hela bandet går loss extra mycket under hitlåten Those Dancing Days nickar Anders "Moneybrother" Wendin, som står framför mig, till synes mycket imponerat mot sin bandmedlem Viktor Brobacke.
Möjligen är det denna positiva energi som gör att publiken växer till den dubbla storleken innan konserten är över.

Glädjefylld pop

KONSERTThose Dancing DaysBabylonscenen, lördag 20.15