Lars Alms fjärde bok efter debuten 2015 med ”Pojken i bäcken”, är en roman som bottnar i verkliga händelser. Det är det lilla samhället Lainio som står i centrum, med Vittangi som närmsta lite större ort, eller ”centralort” som Alm skriver i ”De försvunna”. Det lilla Lainio som delas av en älv, i folkmun förklarad den östra finska sidan och den västra svenska, ligger tolv mil öster om Kiruna. Byn har cirka 300 invånare 1950, det år som romanen utspelas.
Och på en av dessa gårdar som utgör byns population bor Levi och Selma tillsammans med Hilma, som har rötter i det förlorade finska Karelen men som tagit tjänst hos det äldre paret. Plus Irma, som är Hilmas snart fyraåriga dotter.
Levi och Selma har tre barn varav två bor i Kiruna och en, Juha, lider av en lungsjukdom och därför mestadels vistas på sanatorium. Juha och Hilma har dock fattat tycke för varandra och har planer för framtiden.
Det är en blåsig fredag och älgjaktstider när Selma, 70 år, tittar ut genom köksfönstret och säger: ”Irma ... ska vi inte gå och plocka lite lingon. Jag tar med mig mjölkhinken. Den rymmer flera liter”. Den lilla, som väntar på att mamma Hilma ska bli färdig med ladugårdsbestyren, har egentligen ingen lust men följer ändå med ”mommo” ut i skogen.
Det som sedan sker med Irma och Selma kommer under en veckas tid att engagera inte bara nära och kära på gården, utan även andra bybor i form av sökande skallgångskedjor. Och rätt snart tillkallas militär för att söka efter de två som spårlöst är försvunna i en årstid som alltmer kryper mot rusk och kyliga nätter.
Vad har hänt? Varför kommer de inte hem? Frågor som gnager inte minst Irmas mamma Hilma, som till och från beger sig ut och söker på egen hand när oron brinner inom henne.
De försvunna varvas mellan lilla Irmas och ”mommo” Selmas strapatser i skog och myrmark, och andras sökande efter desamma.
Det blir i längden lite stumt och ointressant. Någon gång emellanåt sätter jag dock pannan i veck när till exempel ”den gamla” nästan hötter med hysch-hysch och ”vi måste gömma oss”-prat till Irma när hon tycker sig höra röster från andra människor i fjärran. Vill hon, den gamla, inte bli funnen? Finns det en dold agenda med talet om att plocka lingon?
Lars Alm säger sig under en tid burit berättelsen om ”De försvunna” inom sig och inte kunnat låta bli att genom fiktion och fantasi försöka gestalta det hela.
Det blev sådär, allt utifrån tanken att det verkliga som skedde skulle kännas spännande att läsa om i romanform. Visst kan man förstå oron och traumat när människor, i synnerhet små barn, försvinner och att livets viktiga och mindre viktiga saker hinner tänkas och ställas på sin spets, när livskamrater inte längre är självklara eller finns.
Tillika den glädje när en liten flicka efter en vecka bland ”troll” och ”röda hundar” i trygg famn kan säga ”Äiti, äiti” (mamma, mamma) till Hilma, som för övrigt är romanens intressantaste karaktär med både självklar plikttrogenhet men också, innerst inne, äkta skinn på näsan.