Den här artikeln hade nog inte blivit skriven om det inte vore före barnen Palomaa. Det var dottern Elise som gjorde att tvåbarnsfamiljen kom till byn Kallax just denna dag. Hon var bjuden till ett födelsedagskalas.
– Då fick jag syn på en husvisningsskylt. Jag tvärnitade bilen. Missionshuset såg jättehäftigt ut. Det första som Eddie sade när han kom in var "här kan vi cykla inomhus". I den stunden bestämde jag mig att lägga ett bud.
Under 1900-talets början växte sig frikyrkornas väckelserörelse stark i Sverige. I Kallax samlades bybor för att bygga ett storslaget missionshus. Timringen placerades centralt i byn.
Den ritades av byggmästare Efraim Åkerlund från Norrfjärden. Han valde en tidstypisk nationalromantisk stil. 1920 stod huset klart. I den stora salen hölls gudstjänster, medan den lilla salen användes som föreningslokal.
1938 skänktes byggnaden till byaföreningen. Den har fram till 2017 nyttjas till söndagsskola, samlingslokal för husmodersföreningen och av nykteristerna inom blåbandsrörelsen eller Hoppets här.
För fem år sedan togs beslutet att sälja huset. Budgivningen startade vid 300 000 kronor.
40-åriga Jaana Palomaa ser sig omkring i den stora salen, där hon tappade räkningen över alla arbetstimmar. Takhöjden är 4,25 meter. Det krävs en byggnadsställning för att skura och måla innertaket.
Den stora salen är 104 kvadratmeter och har ett magnifikt fönster på kortsidan, men Jaana Palomaa lade först märke till de gamla spegeldörrarna.
Dubbeldörren från entrén tog hon till vara och gav en ny plats i huset. Med hjälp av pappa Esko Tuoma och mamma Inkeri Palomaa restaurerades samtliga originaldörrar som alla är tre meter höga.
Renoveringen har tagit tre år. Barnens ppa Erik Engström har agerat som stöd och har liksom grannar levererat matlådor och uppmuntrande hejarop, men olyckskorpar har också kretsat kring det mödosamma projektet som till en början saknade vatten, avlopp och erbjöd endast ett utedass som enda sanitära anläggning.
– I början förde jag noteringar för varje arbetad timme, men nu vill jag inte tänka på hur mycket tid som jag lagt ned här. På dagarna arbetade jag heltid, på kvällar och nätter här.
Vad har varit svårast?
– Badrummet. Då satt jag på golvet och grinade. Väggarna lutade åt alla håll. Jag beklagade mig för min bror, men han svarade bara lugnt "ta en kopp kaffe, det här löser du, du har gjort det här förut". När kaffet var uppdrucket satte jag igång med att regla om alltihop. Efter ett år och två månader i huset kunde jag äntligen duscha. Kan du gissa hur det kändes?
Brorsan Jari Palomaa är snickare och har satt kaklet i badrummet, men mer hjälp har husets ägarinna inte tagit emot.
Jaana Palomaa är van att sikta högt. I sovrummet finns ett välfyllt prisskåp. Största meriten är ett SM-guld i skidskytte 2000.
De senaste två åren har en arbetsskada tvingat fram en sänkning av arbetstakten. Fortfarande fattas en bastu. Det finns planer på dubbla altandörrar och övervåningen är oinredd.
Två värmeväxlare håller huset varmt. I den stora salen har barnen fått var sitt rum med glasvägg.
Jaana Palomaa blir glad när hon tänker på miljonbudet som blev för mycket för mannen med garageplanerna.
– Jag har sparat alla gamla handgjorda fönster. De har jag gömt undan på vinden. När ungarna slutar spela fotboll inomhus kommer jag sätta de tillbaka på plats igen.