Försäkringsbolagets vd Mats Ernulf stoppar in tidskapseln i väggen. Förmodligen ligger den fortfarande kvar.
En kompis visade en spännande bild med ett skrin som murades in i en vägg.
– Det här borde du gräva vidare i, sade han.
Bilden kom från Luleå kommuns digra historiska bildarkiv och visar dåvarande vd för försäkringsbolaget Valand, Mats Ernulf, i full färd med att placera ett glänsande kopparskrin i ett hålrum i den nymurade väggen. Intill ligger en hög med tegel. Strax ska den muras in för all evighet, eller?
Finns den kvar eller har den redan hittats under de otal renoveringar och ombyggnationer som gallerian genomgått under det dryga halvsekel som har förflutit?
Men för det första, vilken vägg handlar det om? Bilderna ger inte så många ledtrådar om var i gallerian skrinet finns.
Jag ringer till Diös som sedan 2016 äger fastigheten. Här finns ingen kännedom om tidskapseln men de lovar att undersöka saken och höra av sig.
Man jag har inte tid att vänta – jag vill veta nu.
En annan bild visar innehållet innan det lagts ned i skrinet. Här ser man mängder av papper. Broschyrer, foton, dagstidningar och ett tjockt brunt kuvert, förseglat med fem sigill. Spännande!
Broschyrer, tidningar, foton och ett spännande förseglat kuvert är något av innehållet i tidskapseln.
Intill bilden står det att skrinet murades in i väggen vid Valandtorget. Men var låg det?
Jag åker till Arkivcentrum Norrbotten på Björkskatan för att hämta ut Norrbottens-Kurirens arkivkuvert nummer 1477 som innehåller artiklar skrivna om "Wasa City" som gallerian senare skulle döpas om till.
Det gamla arkivkuvertet ger inte så mycket matnyttig information. Butiksdöd, ombyggnad, flytt och namnbyte.
Valand blev Wasa som sedermera blev Strand. Här finns mest artiklar som i sammanhanget är för nya. Men där ligger också en gammal broschyr från 1972 med titeln "Valand City – Allt under en hatt" som gör gällande att torget var den del på Storgatsplanet som låg intill de dåvarande rulltrapporna. Gudarna ska veta att det har byggts om en hel del genom åren. Detta uppdrag kanske inte blir så lätt trots allt.
Valandtorget, inringat med rött, är platsen där skrinet ska finnas enligt Luleås stadsarkiv. Men frågan är om det stämmer.
Jag beger mig till Strand för att på plats försöka hitta positionen för hålet i väggen. Men inget, och då menar jag inget, påminner om Valands fornstora dagar. Jag går nästan vilse då min hjärna vill att lokalerna ska se ut som de gjorde förr. Ja, det var ett tag sedan jag vandrade runt i gallerian.
Här har förmodligen varenda, icke bärande, vägg flyttats både en och två gånger. Rulltrappan har bytt plats och butikerna är lätträknade till antalet. Bottenplan är numera ett gym.
Kan detta vara väggen som döljer kopparskrinet i Strand?
Taklagsfesten 1972, när tidskapseln murades in i väggen.
I nederkanten av en av de gamla bilderna från 1972 skymtar ett grått skåp. Ett sådant som brukar innehålla brandsläckningsutrustning. Det kan vara en bra ledtråd. Och mycket riktigt, efter ett par varv i gallerian hittar jag ett likadant skåp. Den klassiska tegelväggen med de turkosgröna tegelstenarna finns definitivt inte kvar. Men avstånden från referensbilden verkar stämma. Och takhöjden. Kan det möjligtvis vara här? Blir sugen att skaffa en slägga och snabbkolla men sansar mig och återvänder till redaktionen.
Arkivkuvertet gav inte många svar kring skrinet men väl en viktig ledtråd.
I ett klipp finns en ritning från en av alla dessa ombyggnader, signerad Mats Tormod. Jag ringer upp Mats, som numera bor i Stockholm, men någon tidskapsel har han inte hört talas om. Som av en händelse visar det sig däremot att hans första jobb, eller om det var praktikplats, som nyutbildad arkitekt var på Jan Thurfjells arkitektbyrå, byrån som ritade Valand City. Mats minns vem som ritade hela bygget och att han i och med det borde ha varit med på taklagsfesten när skrinet murades in.
Efter lite research visar det sig att han inte längre finns med oss.
Jag får ytterligare ett namn, Gunnar Eklund, en byggnadsingenjör som ska ha varit med när Valand City byggdes.
Det har gått drygt 50 år. Lever han? Minns han? Svar, ja och JA!
– Ja, jag var där när ceremonin utfördes, berättar Gunnar när jag ringer upp honom.
– Har du bilder kan vi träffas så kan jag berätta exakt var det är.
Gunnar Eklund arbetade under många år som byggnadsingenjör i Luleå.
Dagen efter sätter jag mig i bilen och åker hem till Gunnar, som nyligen har flyttat från ett stort hus i Unbyn till en mindre lägenhet på Radiomasten. Kan han berätta vilken vägg det handlar om?
Minnet är det som sagt inget fel på. Gunnar, som i dag är 85 år gammal, börjar berätta om hur halva Storgatan höll på att rasa in när arbetet med grunden pågick och hur en lyftkran välte när den frusna marken gav efter.
– Men kranföraren var rutinerad och hade varit med förr. Så fort det började luta vek han ner kranarmen som därmed hindrade fallet och han klarade sig oskadd.
Efter ett tag kommer vi fram till anledningen till vår träff, minns han var skrinet murades in?
– Ja, jag tror att det är på källarplan, intill trapphuset till bostadshuset som är till höger om du står på parkeringen.
Gunnar Eklund tittar igenom bilderna från taklagsfesten och många minnen vaknar till liv.
Källarplan? Min gissning om att det kan röra sig om väggen vid entrén mot Smedjegatan raseras i ett släggslag.
– Du borde kolla med Skanska, de har förmodligen kvar byggnadsritningen och där finns säkerligen platsen utmärkt, tipsar Gunnar.
Sagt och gjort, ett mejl författas och skickas till Skanskas presstjänst.
Dagarna går och varken Diös eller Skanska hör av sig. Jag kan inte hålla mig längre utan ringer tillbaka till Fredrik Danell på Diös.
– Vi har bilat sönder 14 väggar i jakten på detta skrin, skojar Fredrik Danell.
Jag berättar om mitt möte med Gunnar Eklund och hans teori om var skrinet kan ligga.
– Ja, det är ungefär där jag också tror att väggen är, säger Fredrik Danell.
Men den stora frågan kvarstår. Om vi hittar väggen, hur ställer sig Diös till att slå upp ett hål i den för att komma åt skrinet?
– Det beror helt på vad som finns på väggen, men det är en lockande tanke, säger Fredrik Danell
Vi bestämmer träff nästa dag. Ska jag äntligen kunna stoppa ett stort rött X på denna imaginära skattkarta i mitt huvud?
Är det här som den försvunna skatten ligger?
I väntan på morgondagen tittar jag igenom påsen som jag har fått med mig från Arkivcentrum. Där ligger ett annat kuvert, nummer 98. Här finns klipp som handlar om försäkringsbolag i Luleå, bland andra Valand.
Jag bläddrar lite förstrött bland klippen som mest rör försäkringsärenden och annat tråk.Trodde jag – helt plötsligt fastnar blicken på rubriken: "Här inmuras kopparskrinet som ska berätta om vår tid" – och jag börjar läsa:
"Byggsaneraren som en gång hittar kopparskrinet från 1972 har alla möjligheter att bli informerad om farfars tid, 1970-talet", skriver den okände reportern och fortsätter: "Han och jobbarkompisarna kan om de har fritidsproblem och förstår 1970-talets officiella skriftspråk stava igenom statistiska meddelanden: Priserna på bostads- och affärsfastigheter 1968..."
"Officiella skriftspråk"? Hur länge hade de tänkt att denna skatt skulle vara gömd egentligen?
Artikeln som avslöjade mer om skrinets innehåll.
Nu väcks andra frågor: Är det fel av oss att öppna skrinet? Ska det få vila i väggen tills fastigheten rivs? Är jag en simpel skattplundrare? Vilar det en förbannelse över skrinet? Finns det en särskild plats i helvetet för dem som snokar rätt på tidskapslar och öppnar dem för tidigt? Äsch – ingen minns en fegis!
Artikeln ger inga ytterligare ledtrådar om var detta kopparskrin finns men däremot lite fler detaljer om dess innehåll.
Mycket låter oerhört trist, till exempel: Hyresregleringslagen från 1971, lagfartsbevis, Luleå kommuns budget och försäkringsfrågor. Annat lockar mer: Mynt, sedlar, foton, penninglotter, dagstidningar, frimärken och en bok av en domedagsprofessor.
Dagen D är här. Möter upp Fredrik Danell vid entrén vid Skeppsbrogatan, med sig har han Karl Pettersson som är utrustad med en metalldetektor.
Fredrik Danell och Karl Pettersson från Diös är redo att hitta skatten.
Vi letar efter väggar både här och där. I trapphuset som Gunnar Eklund vill minnas att skrinet murades in är det för trångt men väggen som vetter ut mot entrén kan vara en möjlig position. Men här finns ingen brandpost, vilket i sig inte behöver betyda någonting.
– Numera är det sprinklersystem i fastigheterna och de flesta brandposterna är borttagna, säger Fredrik Danell.
Karl Pettersson söker med metalldetektorn i en av väggarna.
För säkerhets skull kollar vi även upp mitt sidospår men metalldetektorn gör inget utslag.
Vi högg bildligt talat i sten. Ingen position, som med så pass hög säkerhet att slägga och såg motiveras, kan konstateras.
– Jag tror att vi måste ha ritningarna för att se var brandposterna fanns då, säger Fredrik Danell.
Sagt och gjort. Jag kontaktar Stadsarkivet men där förvaras mest ritningar från äldre byggnader och jag hänvisas vidare till Miljö- och byggförvaltningen. Ritningar beställs och kommer snabbt fram via mejl. Men det är för nya och jag skickas tillbaka till Stadsarkivet dit jag är välkommen för att titta på ritningarna som är många till antalet.
Men först lunch.
Där stöter jag på Fredrik Danell från Diös som kommer med nya spännande besked – väggen kan vara hittad.
Fortsättning följer...