Karla vill bort. Långt bort, långt söderut, till värmen, till solen, till livet. Karla och hennes bästa vän Kaja har planer på att resa till södra Europa, och Karla säljer julgranar för att tjäna ihop pengar. Men när hennes hund Hemingway blir sjuk och kanske måste avlivas blir flykten mer aktuell än någonsin. I söder inbillar hon sig att Hemingway kommer bli frisk och livet kommer vara bra.
Karla, nästan-pojkvännen Aziz och Kaja ger sig iväg med Hemingway under jackan. De går på galna hemmafester, super, sover i tält, stjäl kläder, kapar bussar och får lift med två rumäner. En galen roadtrip söderut.
Karla söker desperat efter en lösning för att rädda den döende hunden. Om hon bara kommer till det där stället där allt är bättre så kommer problemen att lösa sig. Gräset är grönare på andra sidan. Nog tänker många i denna bana, jag själv inkluderad, men upplösningen blir alltid densamma. Även fast man svor att aldrig återvända vaknar man en morgon i sina gamla lakan. Jag tror att många som vill bort från sin hemort förstår värdet av platsen först när de lämnar den. Karla och Kaja rör sig i en cirkel, och deras flykt var bara början på färden hem. Berättelsen är som en roadmovie.
Jag tror att nästan alla som växt upp i norr någon gång känt det författaren Lova Lakso beskriver. En vilja att åka bort. Söderut. Inte finns det något bättre än att gå i sandaler och kortklänning i Grekland efter solnedgången, med en varm bris som smeker benen och virvlar i det saltlockiga håret.
Men samtidigt är Norrbotten hemma. Och snön är vacker. Tänk en grå vinter, mörker och regn, ingen sagolik snö på grenarna och taken. Eller plus tjugo grader på julafton. Julskinkan får nog grillas på stranden.
”Så jävla kallt” innehåller trots allt en stor kärlek till norr, vilket uppdagas mot slutet av historien.
Det enda som stör på några ställen i texten är att till synes obetydliga saker beskrivs väldigt utförligt. Hur Karla rökte en cigarett till exempel. Men samtidigt satte det stämningen på ett annorlunda sätt. Lova Lakso ger de unga karaktärerna liv och trovärdighet, fast jag tyckte mer om Kaja och Aziz än om huvudpersonen.
Författaren är född och uppvuxen i Piteå, vilket tydligt märks på miljöerna. Jag kan även misstänka att boken är lite av en självbiografi, speciellt efter att jag fick reda på att Lakso själv drog söderut. Hon bor nu i Göteborg.