Petra Malm råder fler att skriva i Vita arkivet. "Jag tycker att alla borde sätta sig ner och ta det obehaget. Det blir en fin stund där du kan se vad som betyder allra mest för dig i livet, en stund att ge dig själv och även dina anhöriga tid och uppmärksamhet".
Petra Malm, 47, Arvidsjaur. Första kvinnan i försvarets hemliga, särskilda operationsgrupp, SOG, nu programledare i Robinson och Elitstyrkans hemligheter.
Vad har du för förhållningssätt till döden?
– Det känns som om den alltid varit nära. Den är ju väldigt närvarande när man utsätts för risker som soldat i högriskområden. Då är du ständigt utsatt och får ett annat perspektiv. Det ska ju inte behövas en kula eller att man blir dödssjuk för att man ska lära sig uppskatta livet, men jag har lärt mig värdesätta livet oerhört mycket.
Vad tror du händer efter döden?
– Jag tror på ett liv efter döden. Det känns fint att tänka så, och tröstande.
Har du planerat din egen begravning?
– Jag har reflekterat väldigt mycket kring den och skrivit ner en hel del i Vita arkivet. Det känns jätteviktigt, alla borde sätta sig ner och ta det obehaget. Det blir en fin stund där du kan se vad som betyder allra mest för dig, en stund att ge dig själv och dina anhöriga tid och uppmärksamhet. Vad gäller begravningen vill jag att det ska finnas glädje. Så klart kommer folk vara ledsna men jag vill att man ska minnas mig med skratt. Och jag vill inte begravas på någon specifik plats dit man måste åka, jag vill bara fortsätta finnas inom mina medmänniskor.
Åsa Jonsson, född i Arjeplog boendes i Luleå, är livrädd för döden. "Fullkomligt vettskrämd!"
Åsa Jonsson, 36, Luleå, anställd som HR-partner, influencer och entreprenör med egna företaget orimligt.se:
Vad har du för förhållningssätt till döden?
– Jag är livrädd för döden, fullkomligt vettskrämd! Det är inte för min egen del, men jag är väldigt rädd för att människor som är nära mig ska försvinna, det är den stora skräcken. För min egen del är döden inte riktigt lika skräckfylld.
Har du planerat din egen begravning?
– Nej, det har jag inte, men jag tycker att det är bra om man har gjort det. Det finns ju det Vita arkivet och som närstående är det ju fantastiskt om man har gjort det. Själv har jag aldrig kommit till skott med att fylla i det där, även om tanken har funnits. Det känns som om jag skulle öppna dörren för döden om jag gjorde det. Men jag önskar att mina närstående gör det.
Maxida Märak
Maxida Märak, 36, artist, Jokkmokk:
Vad har du för förhållningssätt till döden?
– Döden känns väldigt närvarande i livet. Jag har gått bredvid döden länge och haft många som dött i olika åldrar av olika saker. Men döden har aldrig skrämt mig, det tror jag beror på att jag är uppvuxen i en kultur som tror på en fortsättning. Att döden inte är slutet, det ger ett lugn. Döden kan bli som en varm kram, tänker jag.
Vad tror du händer efter döden?
– Det är oklart, och det är väl himla bra? Döden är en av få saker i livet vi inte kan veta exakt vad den innebär. Den leker med vårt kontrollbehov och det tänker jag är bra. Vi kan inte kontrollera allt. Jag tänker att döden är ett kliv in i något annat. Det räcker för mig.
Har du planerat din egen begravning?
– Nej vet du, den delen struntar jag helt och hållet i. Dit går jag inte och grottar, det får de runt mig bestämma. Jag har ju lämnat det här livet, så det rör mig inte hur begravningen blir. Jag tänkte likadant om min förlossning, jag litade helt och fullt på de som var där till hjälp och fokuserade på att det blir som det blir. Så är det även med min begravning tänker jag. Ingen ska behöva känna att de kan göra fel.
Johan Airojoki och tron. "Jag skulle väl säga att jag har en barnatro, en känsla av sammanhang. Att världen är vacker och att jag är glad finnas till".
Johan Airijoki, 42, musiker, Malmberget och Stockholm:
Vad har du för förhållningssätt till döden?
– Den är ju liksom med hela tiden i livet. En naturlig del av livet, om än helt absurd. När man var i 20-årsåldern och folk dog i skoterolyckor eller självmord var det som en viss form av funderingar kring döden. Nu, när man börjar bli äldre, är det ju de gamla man tar farväl av. Så, det är liksom olika tankar i olika tider. Men rädd för döden tror jag aldrig att jag varit.
Vad tror du händer efter döden?
– Ja du, vetenskapen säger väl att ingen energi försvinner, den bara omvandlas. Och om vi då är energi kanske vi omvandlas, blir en vattendroppe eller nåt. Vad vet jag? Jag kan tänka att det här kanske bara är en åktur som köttklumpen Johan Airijoki gör, sedan blir min energi till något annat. Ingen vet. Döden är ett mysterium som kräver att man tänker i abstrakta termer, och människans medvetande gör väl att vi till skillnad från andra djur kanske går och tänker en massa på det. Utan att få svar.
Har du planerat din egen begravning?
– Jag har inte det, inte skrivit i nåt sånt där vitt arkiv eller nåt. Jag tänker att begravningen främst är för mina anhöriga, att de ska få träffas och spela musik, äta mat och tala minnen. Göra det enkelt.
Johan Airijoki