Fortfarande kan man se Mantelmadonnan, eller Skåpmadonnan, eller Skrinmadonnan, eller Skyddsmadonnan, i Övertorneå kyrkas kor. Den står där återfunnen efter 1617 års översvämning i Torne älv när Särkilax kyrka liksom inventarierna sköljdes bort av vattenmassorna. Kring detta tema spinner en bygdens son, Petter Antti, en sakrik och djupgående skildring som ger nya aspekter på Tornedalens historia. I hastigheten kan man uppfatta texten som en ”sedvanlig bygdebok”, men den uppvisar även oväntade kvaliteter.
Här kan nämnas Anttis kritiska analys av tidigare åberopade källor, lika med traditionsuppgifter. Ett resultat i det fallet är att översvämningen numera kan dateras till våren 1617 och inte som tidigare påstods redan 1615. Ett annat är att vad som skedde sätts in i ett större sammanhang beträffande klimat och situationen i bygden. Snömängd och vintertemperatur var avgörande för älvens upprepade översvämningar. När 1617 värme och snösmältning kom i oväntad omfattning betydde det extremt högvatten likt något av en sammanslagen vår- och fjällflod.
Lokalbefolkningens tillvaro var också bräcklig, inte minst beträffande missväxt. Ibland sades att under en tioårsperiod blev tre–fyra år goda medan samma antal år gav normal skörd (och det var inte mycket att leva på sett med nutidens ögon). Resten fick kallas för missväxt. Därtill har vi alla krigen. För tillfället gällde det ett trefrontskrig mot Danmark, Ryssland och Polen. I rikssvensk historia talas ofta om att frederna i Knäred 1613 och Stolbova 1617 säkrade svensk-finska rikets gränser. På lokal nivå innebar det att soldater skickades iväg och aldrig kom tillbaka samt att hemmanen låg ”öde” rent skattetekniskt sett eftersom manlig arbetskraft saknades.
Trots alla dessa negativa faktorer hade det uppstått en samlad bygd kring Hietaniemiselet redan långt före 1617. De stora byarna som Kuivakangas, Kaulinranta, Haapakylä, Matarengi, Mikkolansaari och Ruskola låg där, älvens fallkurva var flack och gav goda framkomstmöjligheter. Älven uppvisade något av ett inre delta, för att använda en geografisk term, och den företeelsen har rent geologiskt uppstått under inlandsisens avsmältningsskede. Den gången mynnade älven faktiskt i havet i höjd med Övertorneå.
Denna övre bygd, detta blivande Övertorneå, hade sin näringsmässiga inriktning mot norr, mot fångstmarker och fiskevatten som kunde ligga tiotals mil från stamgården. Enligt Antti var det en anledning till att det under medeltiden faktiskt uppstod två kyrkplatser i Tornedalen, Torneå och Särkilax. Det skulle också vara lika med en lokal erämarkskultur, eller att försörjning inte bara gavs genom jordbruk och boskapsskötsel. Även fiske och fångst baserad på vidsträckta återkommande färder ingick i bilden.
Denna övre eller inre kyrkplats drabbades av vårfloden 1617. Så långt kan vi strikt hålla oss till Särkilax och dess förhistoria. Vad hände sedan? Kyrkan i Särkilax var redan utdömd eftersom den uppfattades som alltför rutten för att kunna repareras. Det kan förvåna eftersom bygget av första kapellet, det från Jakob Ulvssons dagar och samtida med donationen av alla de välkända träskulpturerna, bör ha skett under slutet av 1400-talet. Men kanske hade redan tidigare översvämningar tagit hårt på gudshuset i Särkilax?
Både befolkning och myndigheter var redan inställda på ett nybygge och då diskuterade man säkrare byggnadsmark, nämligen marknadsplatsen vid Kyrkudden i Hietaniemi eller Matarengi, lika med dagens Övertorneå.
Båda platserna fick också var sin enkla kyrka åren kring 1620. Det bör inte heller ha rört sig om alltför vidlyftiga byggnader. Man talar om att förutom timmer behövdes även 8–12 erfarna timmermän liksom ett 10-tal lokala bönder och sedan en arbetstid om 5–10 veckor. Särkilax som kyrkplats hade därmed återuppstått i ny dubbel uppsättning, Övertorneå och Hietaniemi. Här kan man också lägga märke till att ingen av nutidens kyrkor är den äldsta på plats. Dagens kyrkor är från 1700-talet och utgör på sitt sätt en tredje generation räknat utifrån Särkilax.
Så kan vi ta del av den säregna epoken Särkilax. Mantelmadonnan står fortfarande kvar och berättar om historiens vindlande gång. Petter Antti har gett oss en fullödig skildring av allt detta märkliga.