Full fart framåt! Hans Brusewitz har ingen tanke på att slå av på takten
Under nästan 14 år var lagman Hans Brusewitz, 66 år, högsta chef över tingsrätten i Luleå.Nu kan han även titulera sig pensionär, men det finns inga som helst tankar på att slå av på takten.Full fart framåt, har alltid varit ett av hans kännetecken.
Foto:
Förutom att han kommer att finnas tillgänglig för tingsrätten basar han för en av frimurarlogerna i Luleå. Han är även engagerad i Svenska Frimurarordens forskningsloge i Uppsala och har planer på att ägna sig åt fördjupade studier av europeiskt 1700-tal. Han tänker också försöka fräscha upp sina gamla latinkunskaper.
Hans Brusewitz är allmänt intresserad av historia, inte minst av krigshistoria. Inom kort ska han tillsammans med ett gäng entusiaster åka till Karelen för att närmare studera vad som inträffade 1944 i de så kallade Midsommarstriderna mellan finnarna och ryssarna.
- Det var där finnarna lyckades hejda ett ryskt genombrott i det största slaget som någonsin utkämpats på nordisk mark, berättar Hans Brusewitz.
Han har läst mycket om både det första och andra världskriget, men har på senare tid specialiserat sig på Finlands fyra krig, Inbördeskriget/Frihetskriget, Vinterkriget, Fortsättningskriget och Lappländska kriget och nu alltså särskilt slutstriderna under 1944.
Vad är det då som är så intressant med just krigshistoria?
- Både min far och styvfar var med som officerare i Vinterkriget och vi hade en hel del böcker hemma i militärhistoria och inte minst om Finlands krig. Det var nog så mitt intresse väcktes. Jag har sedan fascinerats av att under de mycket speciella förhållanden som råder i krig kommer människans riktigt dåliga och riktigt goda sidor fram.
Han har också ett speciellt minne från andra världskriget, trots att han endast var fyra år när det slutade.
- Min far råkade ut för en olycka i samband med en artilleriskjutning under beredskapen och jag minns att han haltade omkring på kryckor. Han hade fått ett splitter som gick rakt igenom hans ena ridstövel. Jag bar sedan själv de stövlarna under min tjänstgöring i kavalleriet och "såret" på ena stöveln påminde mig då om händelsen.
Hans Brusewitz far var en mycket framgångsrik fälttävlansryttare. Han skadade sig allvarligt vid en ridolycka under ett träningsläger inför OS i Helsingfors 1952. Han reste sig efter olyckan men han kom aldrig riktigt tillbaka och dog 1956 endast 51 år gammal.
Det var fadern som väckte Hans Brusewitz intresse för hästar och ridning. Han berättar att han redan i 6-7-årsåldern började rida på sin fars fälttävlanshästar. Några ponnies fanns inte då och han for som en vante på de stora hästarna. När fadern avled blev hästintresset hastigt avbrutet.
Inte förrän Hans Brusewitz gjorde sin militärtjänst på K4 i Umeå återupptogs ridningen igen, något som han än i dag ser som ett stort nöje. Han rider nu i en hoppgrupp på ridhuset på Hertsön utanför Luleå för att kunna hålla sig i form för en återkommande aktivitet som har blivit något av ett andningshål för honom.
Varje år sedan tio år tillbaka åker han till Irland för att under en vecka delta i rävjakt. Här får han uppleva den irländska naturen och samtidigt nyttja sina kunskaper som fältryttare.
Fälttävlan är en gammal traditionell idrott som har starka band till militären.
Det var för övrigt nära att Hans Brusewitz valde just militäryrket framför den juridiska banan. Boende i Helsingborg sökte han till K4 i Umeå.
- För att få komma till K4 var jag tvungen att skriva under ett kontrakt om att genomgå officersutbildning, annars hade de inte skickat upp en skåning till Umeå. Jag trivdes jättebra i Umeå och det var där jag träffade min blivande hustru. Men inför avhästningen av kavalleriet lämnade jag den militära tjänsten och nöjde mig med att bli reservofficer. Det var på grund av militärtjänstgöringen som jag efter studierna i Lund sökte mig tillbaka till Umeå och sedan till Luleå.
Hans och Margareta har tre barn som idag är vuxna och utflyttade.
Hans Brusewitz har ett mycket speciellt förhållande till barn och kanske framför allt ungdom, något som inte minst märkts i en del tingsförhandlingar han har haft under åren där ungdomar av olika anledningar hamnat på kant med rättvisan. Han säger att det alltid endast är gärningen som man dömer, inte människan. Något som är speciellt viktigt att tänka på i ungdomsmål.
Många gånger har NSD bevittnat hur Hans Brusewitz sett något gott i en ung man eller kvinna och då hellre gett dem en chans istället för att inskränka deras frihet. Innan han har släppt personen ut ur tingssalen har det föregåtts av en ordenlig redogörelse om vad som händer ifall de inte sköter sig. Många tuffingar har lämnat tingssalen med darrande knän och med Hans Brusewitz förmaningsord klingande i öronen. Många har dessutom tagit tillvara på hans förmaningsord och aldrig sedan hamnat inför skranket.
En annan fingervisning vad gäller hans intresse för ungdomar är tiden som scoutledare. Alla tre barnen följde pappa Hans genom scouttiden.
- Jag har många otroligt fina minnen från tiden i scouterna och det som jag lärde mig som scoutledare har jag sedan burit med mig och haft nytta av både som förälder och domare. Jag kommer bland annat att tänka på en gång när vi låg i vindskydd en höst, de 13-14-åriga scouterna i sina och jag och min medledare Sonny Sunnerö i vårt. Scouterna glömde vår närvaro och vi ledare kunde höra dem och iaktta deras verksamhet utan att de tänkte på oss. Det slog mig då hur förnuftiga och kompetenta dessa ungdomar var och att vi vuxna ofta underskattar deras förmåga och kraft
Hans Brusewitz berättar med glädje hur han varit ledare för drygt 20-talet scouter på några av de resor som scoutavdelningen gjorde i Europa.
- Vi var ett fåtal ledare men eftersom scouterna fungerade i patruller kunde vi släppa dem och behövde aldrig vara oroliga så länge patrullen höll ihop. Vi råkade aldrig ut för några incidenter under resorna och då ska man ha i minnet att vid ett tillfälle åkte vi båt mellan Sverige och England med de frestelser som detta innebar för unga människor.
Han har en klar uppfattning vad gäller uppfostran och inlärning.
- Learning by doing! En ledare, och för den delen även en förälder, ska finnas till hands men inte lägga sig i, inte serva barnet. Nu verkar det vara så att de vuxna ofta inte finns till hands och om de finns där lägger de sig i. Ett exempel som jag brukade använda är att man inte skall packa ryggsäcken ens åt en åttaring inför en övernattning. Låt barnet packa den själv, stå gärna vid sidan och ge dem råd om det behövs men gör inte jobbet åt dem.
Numera har han även barnbarn. Hans båda döttrar fick inom loppet av ett halvår var sitt barn, en flicka och en pojke, och han och hans hustru ska från och med i sommar vara dagföräldrar för dotterdottern.
Hans Brusewitz tog över som lagman i Luleå tingsrätt den första mars 1994 efter Rickard Brännström. Innan dess hade han tjänstgjort som rådman i elva år men kom närmast från en tjänst som föredragande i Högsta Domstolen. Under tiden som lagman har han även varit chef för Gällivare tingsrätt under några år, något som han upplevde som en arbetsam men mycket stimulerande och intressant tid.
Hur uppfattar han sig själv som chef?
- I början var jag ibland kanske lite väl snabb med att fatta beslut, utan att tillräckligt ha lyssnat på andra. Men jag tror att jag bättrade mig mot slutet. Ibland kan man inte vara alla till lags och möjligen kan en och annan ha tyckt att de blivit lite hårdhänt behandlade. För mig som chef har det dock inte varit viktigt vara omtyckt av alla utan att vara respekterad.
- Något som också legat mig varmt om hjärtat är att vara en talesman för domstolarna. Jag kom tidigt med i domstolsväsendets mediegrupp och har sett det som en av mina uppgifter att vara tillänglig för massmedia och allmänheten när man ställt sig frågande till olika domar och då inte bara från Luleå tingsrätt. Ibland har det tyvärr verkat som om man inte är så intresserade av vad domstolen har att säga. Man vill få sina fördomar bekräftade, inte rubbade. Jag har under åren hållit många informationsmöten för skolklasser och enskilda organisationer. Även om jag nu lämnar tingsrätten kommer jag att i viss utsträckning vara beredd att på frivillig basis fortsätta med sådan information.
Vilka mål har du vurmat mest för?
- Under ett långt domarliv har det varit brottmålen som dominerat. Under de senaste fem åren har jag dock fått möjlighet att huvudsakligen ägna mig åt tvistemål och det har jag verkligen gillat. Man jag tycker faktiskt också om familjemål, även om dessa mål kan vara påfrestande. Det är i sådana mål som man ibland kan känna att man uträttat något av värde, att man kanske har bidragit till att lösa upp en tvist mellan föräldrar där barn är iblandade.
Fakta/
Så jobbar vi med nyheter