Åtskilliga livlinor har sträckts ut till Katarina Frostenson den senaste tiden. ”Dina verk är de yppersta.” ”Frostenson har en unik poetisk röst.”. Etcetera. Men svaren ekar lika frånvarande som Dylans negligerande av sin utnämning. Ingen kommentar, inte ens en kommentar som säger ”Ingen kommentar”.
Jag är och har varit en stor beundrare av Katarina Frostensons lyrik, och har också haft förmånen att få recensera ett par av hennes verk. Det är inget tu tal om att hon kan skriva, och att hennes böcker är värda de priser de fått.
Men den privata och affärsmässiga kopplingen mellan henne och de oerhört chockerande, grava och snuskiga avslöjandena runt svenskt kulturliv och Svenska Akademien river ner den gräns som i många fall skiljer verket från sin upphovsperson.
Ja. Frostenson har sina titlar och sitt litterära renommé. Men ”Frostenson” som person ligger väldigt lågt nere på sin personligt ethos-skala så länge inga uttalanden kommer. Som läsare kan man givetvis välja att bara förhålla sig till verken.
Ett annat exempel är dramatikern och författaren Stig Larsson (inte att förväxla med Stieg Larsson), som redan som drygt 40-åring grundmurade sitt rykte som pedofil. Möjligen var hans uttalanden ett led i att forma sin medieprofil och få största möjliga uppmärksamhet. Vad jag vet är inte Larsson dömd för något brott. Guillou eller G W kanske vet mer?
Min poäng är att om man läser ett ”verk” så måste man också förhålla sig till upphovspersonen. Rousseau, till exempel, som skrev så vackert om barnuppfostran, lämnade själv bort enligt uppgift inte mindre än fem av sina egna små barn. Knut Hamsun är ett annat exempel. Det är förmodligen onödigt att nämna vare sig Hitler eller Mao.
Nu handlar inte Katarina Frostensons verk om barnuppfostran, och inte heller om politik. I Frostensons fall finns det en estetisk/konstnärlig gräns mellan akademiledamotens person och vad denne skriver, på samma vis som för Stig Larsson och Rousseau.
En text är fiktiv, eller kan uppfattas som fiktiv. Men kopplingen mellan person och verk kan man knappast komma ifrån.
En författare har ingen anställning. Men om han eller hon hade det, hade öronen rykt, precis som de gjort för många som suttit på löpsedlarna under #metoo. Konstnärer, och akademiledamöter, har därför en särskild position, påminnande om diplomaters status.
Om biblioteken och andra institutioner kan rensa ut verk av Hergé, eller huta åt Astrid Lindgren för hennes språkbruk, borde det finnas ett liknande konsekvenstänkande när det gäller omfattande kulturell korruption och övergrepp i olika former.