"I put myself on fire if I find a spark", sjunger hon på Terribly dark, första singeln från skivan To the soul.
Det har gått sju år sedan skivdebuten, men Frida Hyvönens kreativa gnista har inte slocknat. Receptet heter rörlighet, såväl fysiskt som musikaliskt.
- De senaste åren har jag kört på omväxling, att röra på mig mycket. Det tycker jag är bra för energin, säger hon.
Bosatt i Paris
Det har hänt en del sedan förra skivan Silence is wild. Då var det Flarken som var Frida Hyvönens fasta punkt i tillvaron. Hon har fortfarande kvar 30-talsvillan i Västerbotten, men bor numera permanent tillsammans med sin man i Paris.
Eller permanent och permanent - lyssnar man på To the soul blir det tydligt att hon i själva verket för en rätt nomadisk tillvaro. Under tiden före själva skrivprocessen reste hon bland annat till Bali, Indien och Zimbabwe.
- Jag bjuder rätt friskt på min tillvaro i mina texter. Jag spelade upp skivan när jag var ute och åkte bil med min mamma och hennes kille och tänkte "shit, den är rätt lång och först är man här och sedan där". Det är som en tolvakters-föreställning liksom, och varje låt är ganska anspråksfull.
Hyllar farmor
Textmässigt skildrar skivan allt från ryska lyxlirare som sippar Singapore Sling på en balinesisk strand till ett nedlagt danspalats där den norrländska ungdomen förfördes (och förstördes) av rockmusiken på 50-talet. Mest självbiografisk är hon i låtarna Gold - där hon sjunger om förberedelserna inför sitt giftermål - och Farmor, som är en ömsint hyllning på engelska till farmors minne.
- Men jag kunde ju inte kalla den för Grandmother, hon heter ju Farmor. Låten handlar om min relation till henne, om förgänglighet och att man står och sjunger för den som har dött och för dem som finns kvar.
Skilda roller
Texterna och sången har alltid varit det viktigaste för henne, det övriga är underordnat. Själv kallar hon sig för "sångskrivare, varken mer eller mindre".
- Jag skulle gärna skriva en roman, men jag fattar inte hur man sträcker ut en historia så långt. Jag skulle gärna försöka, särskilt när jag blir äldre. Jag är ännu ganska ung, 34, men när jag blir 60 då kanske jag inte tycker det är så kul att fara omkring och spela, eller orkar inte synas och kamma mig liksom.
Även om låtarna är präglade av hennes eget liv är hon noga med att skilja mellan artisten och privatpersonen Frida Hyvönen. Under intervjun talar hon om "min artist", på ett sätt som i ett annat sammanhang skulle kunna framstå som lätt schizofrent.
- Naturligtvis är det skilda roller, det sker automatiskt, förtydligar hon.