Innan Mari Wigren bestämde sig för att jobba inom restaurangbranschen spelade hon fotboll på elitnivå i både Finland och Norge. Lagbyggarkänslan har hon tagit med sig in på de restauranger hon varit med och byggt upp.
Vi träffas inne på restaurang Arkipelag vid kuststad i Luleå. Restaurangen öppnade i slutet av oktober 2020 och fick en skakig start med hårda pandemirestriktioner tämligen omedelbart. Mari Wigren har bott i Luleå i elva år och restaurangen vid vattnet är den andra hon öppnar i kuststaden, samtidigt driver hon Ångbryggeriet i Piteå. Men från början var det fotbollsspelare hon ville bli och hon nådde ända till norska och finska högstaligan.
– Jag kommer från Vasa i Finland, Österbotten. Jag bodde i Vasa tills jag var 16, sedan åkte jag till Norge och spelade en säsong fotboll innan jag åkte tillbaka till Vasa och spelade en säsong till. Efter det året fick jag elitkontrakt i Norge.
Hur var norska ligan jämfört med den finska?
– Jag hängde inte med. Man kan jämföra det med skidåkningen, Norge är ju fan alltid fem sekunder före alla andra, sedan kommer vi finnar om vi har tur. Där kände jag "oj, jag hinner inte med". Det var otroligt mycket skott på mål, det var jag inte van vid från Finland då jag fick ett skott i kvarten. Här var det pang, pang, pang hela tiden. Men jag lärde mig väldigt mycket.
Du var även på gång till världslaget Umeå IK?
– Det var lite på gång med Umeå, det var när jag var 24, 25 och skulle sluta. De kontaktade mig och jag fick vara med på träningar och fick träffa alla stora stjärnor de hade på den här tiden. Det var en helt annan lön där men jag kände att lusten fanns inte.
Umeå var ju världens bästa lag med Marta och Hanna Ljungberg bland andra, ångrar du inte att du inte tog chansen?
– Nej, jag gör faktiskt inte det. Vet du vad jag gjorde i stället? Öppnade en restaurang i Umeå (skratt). Umeå IK var faktiskt på sina avslutningsfester hos oss på Harrys. Jag var inte en ägare från början utan sökte som köksmästare och hade kanske "skojat" lite i min cv – och jag fick jobbet. Det var den största utmaningen i mitt liv för jag sökte ett jobb jag inte hade någon erfarenhet av. Jag hade jobbat runt lite men aldrig haft ett jobb med ett sådant ansvar. Sedan gick det något år innan jag köpte in mig där.
Har du alltid varit intresserad av mat?
– Ja, när jag var mindre så bakade jag väldigt mycket. Mina föräldrar köpte aldrig godis åt mig så då började jag baka till kiosken och de köpte mina bakverk och jag fick ett "godiskonto". Vi gjorde en deal. Sedan kom mina föräldrar på mig (skratt). Men jag har varit med i köket ända sedan jag var liten och kollat vad mina föräldrar gjort, det har alltid funnits ett speciellt intresse som aldrig slocknat. Inte ens under pandemin.
Vilka restauranger har du haft?
– Jag hade Harrys i Umeå, Harrys på Dundret, Harrys i Luleå, nu har jag Ångbryggeriet i Piteå och Arkipelag i Luleå. Det blir ingen fler.
Varför inte?
– Jag har bestämt mig för det. Jag har mina mål. Jag ska ha spelat i landslaget, jag ska ha gjort mina grejer i elitserien, jag ska haft mina restauranger där jag gjort "det å det" och sedan är det klart. Jag är 43 nu och jag har ganska många saker kvar att klara innan jag fyllt 50. Jag vill ha en stjärna, oavsett om det är på Arkipelag eller Ångbryggeriet men det är dit jag driver mig och dit personalen måste vilja.
Hur svårt är det att få en stjärna?
– Det är ju dyngsvårt! Det är inte så att de kommer upp till Norrbotten och kollar. De håller sig mest i Stockholm, Göteborg och Malmö, i södra Sverige. Det är som att vi inte finns fast jag tycker att vi i Norrbotten gör den bästa maten. Vi har de bästa råvarorna. Nog är ju en ren godare än en gås. Jag känner mig stolt över att erbjuda de bästa råvarorna på mina restauranger och hoppas de tar sig upp även till norra Sverige.
Ni öppnade mitt i pandemin, hur var det?
– Vi hann ha öppet i två veckor, sedan fick vi stänga ner. Vi hade fullbokat i ett halvår, alla som ringde fick jag bara flytta fram och jag tänkte "yes!". Men sedan fick Norrbotten otroligt mycket smitta och då började telefonen ringa och mejlen kom med avboka, avboka, avboka och jag tänkte att det här är ingen idé.
Målet är att någon av restaurangerna en dag ska ha en stjärna i Guide Michelin, en uppgift som är svår att lyckas med. Bara 19 restauranger i Sverige har en stjärna eller fler just nu.
Kom det några tårar under den perioden?
– Nog kom det tårar. Och ångest, framför allt ångest. Just i den perioden hade jag skadat ryggen så livet var fan inte på topp just då. Ryggen skadad, restaurangen fick stänga och personalen fick sägas upp. Det var tufft men sedan märkte vi att Luleåborna och framför allt kuststadsborna stöttade oss enormt. De handlade, köpte grejer och bokade flera veckor framöver så vi såg att vi hade en ruljans.
Det är få kvinnor som driver restaurang i Norrbotten, varför tror du det är så?
– Jag vet inte riktigt men den här branchen har alltid varit mansdominerad. Man ser ju på Årets kock, är det någonsin en kvinna som vinner? (En vinnare sedan 1983, vår anmärkning).
Jag har hört att du tagit in många tankar från idrotten i ditt sätt att leda restaurangen?
–Ja, jag kör väldigt mycket "fotbollsuppställning".
Hur gör man det i en restaurang?
– Disken är backarna och målvakten. Forwards är köket och de på kanterna är servisen. För att det ska funka måste alla samarbeta. Jag kör väldigt mycket teamkänsla och de måste vara öppna mot varandra om de har problem.
Ville du bli något annat än kock och fotbollsspelare?
– Jag ville bli brandman men jag lider av cellskräck. Så att gå in i nåt jävla rör, det funkar inte. När jag gick i högstadiet ville jag bli läkare men jag hade dåliga betyg och gillar inte att se blod...det gick bort. Men mitt matintresse har alltid funnits. Under pandemin har jag skojat om att jag ska bli Ica-handlare. För dit kommer ju folk oavsett.
Känner du dig som finsk eller svensk?
– I mitt humör känner jag mig som finne och ibland som finlandssvensk. Det är ytterst sällan jag känner mig svensk, det är när det är skidor eller när svenska damerna vinner i fotboll. Jag håller stenhårt på Sverige då. Det är sällan jag håller på Finland. Det är när det är hockey-vm, då "slåss" jag och frugan.
Vad väljer du själv om du ska äta på krogen?
– Det måste alltid finnas en råbiff. Min utmaning är alltid att ha stans bästa råbiff, i Piteå har jag lyckats, här vet jag inte utan hör bara vad kunderna säger. Det ska vara råbiff och sedan äter jag gärna fisk när jag går ut för jag gör inte så mycket fisk hemma.
Skulle du vilja vara med i någon kocktävling?
– Jag har en finsk kollega som brukar vara här, Mikael Björklund, och vi har diskuterat om att vara med i Årets kock i Finland. Jag får inte tävla som Årets kock i Sverige eftersom jag är finsk medborgare. Det är inte en morot jag har utan i så fall är det för skojs skull. Tanken finns, jag ska åka till Vasa och träffa honom så får vi se hur vi ska göra.
Har du någon favoritkock?
– Jag gillar Linnea Liljedahl (Restaurang Linnea & Peter i Ö-vik), hon gör god mat. Jag beundrar Simon Laiti (Hemmagastronomi) väldigt mycket, jag tycker han gjort en fantastisk resa i sitt liv och det är hans mat som drar mig till Hemmagastronomi. Vi är int´ bästa vänner för vi krigar ju (skratt) men han är duktig.
Vad gör du när du inte jobbar?
– Vi har två hundar och har precis köpt en liten labrador. Köpt problem heter det. 14 veckor, så han är vild och galen. Jag är mycket med hundarna, sen tränar jag fyra fem gånger i veckan och lagar mycket mat hemma. Testar lite grejer och sånt.
Vad lagar du hemma?
– Det blir ofta italienskt. Jag har lite förkärlek till Italien för jag har jobbat där en tid, då blir det lite så.
Vad tycker du om Luleå som matstad?
– Oj, det händer mycket här nu och det har det gjort de senaste 15 åren. Jag tycker inget ställe är likt det andra, för mig har Hemmagastronomi varit mitt mysställe som jag gått till för att slappna av, sedan finns Bistron bredvid som är bra och CG:s dominerar fortfarande. Deras köksmästare har slutat och ska öppna massa nya restauranger så det ska bli spännande att se.
Namn: Mari Wigren.
Född: Vasa Finland 79 (43).
Yrke: Kock och sommelier (egen företagare).
Bor: Villa i Kallviken.
Familj: Fru och två hundar.
Min fredagskväll: Min fredagskväll består av restaurang, så vi ändrar till min söndagskväll. Söndag är helig, det är enda dag på veckan vi är helt lediga tillsammans Therese och jag. Den består nog av promenader eller något äventyr med hundarna. Kvällen blir oftast en lite mysigare middag med något gott i glaset som faktiskt också kan vara cola zero. Som egen företagare har jag påsk, midsommar, jul. Då åker vi oftast iväg.