För Monica Einarson fanns det aldrig något alternativ. Från tidig ålder visste hon att det var tonernas väg hon skulle följa genom livet.
– Jag tror att det var musiken som bestämde åt mig och inte jag som bestämde mig för musiken. Det blev något som växte in i mig.
Hon berättar med eftertryck att vägen till framgång inte varit lätt:
– Jag har slitit hårt för att uppnå det jag har i dag, och det glömmer man lätt bort. Jag har övat, övat övat. Många tror att: ”Gud så roligt för dig, du har ju din hobby som jobb.” Så fasen heller. Visst är det en hobby, men inte på den nivån.
Under uppväxten i området Stenbäcken i Kalix tog Monica, som då hette Granberg, alla chanser att förkovra sig i musikens många uttryck. Hon hyllar den kommunala musikskolan där det fanns både bredd och djup. Det erbjöds storband, symfoniorkester, blåsorkester, körer, möjlighet att läsa musikteori och att få sång- och pianolektioner.
I femte klass började hon spela trombon.
– Egentligen ville jag spela bastuba. Jag älskar de här stora, mjuka klangerna. Vi flickor skulle spela tvärflöjt och klarinett, men jag var inte ett dugg intresserad av det.
Hennes kärlek till sången kan vara en del av förklaringen till fascinationen för detta instrument:
– Trombon ligger nära människorösten, likväl som cello, och det tycker jag om. Sedan älskar jag att lyssna på de andra instrumenten, men kanske inte att vara utövande själv.
I 13–14 år spelade hon, både klassiskt och storband, innan sången tog över.
– Sen gjorde jag en liten …
Hon tystnar och ler lite lurigt åt minnet innan hon fortsätter:
– Det är synd att kalla det revival, men jag gjorde en nyårsrevy i Malmö med Adde Malmberg och Dan Stråhed där jag och en kollega spelade ett busigt gammalt par. Hon spelade banjo och jag trombon, så då fick jag återuppliva dessa gamla synder.
–Det blev roligare än bra, kan jag säga, tillägger hon med en blinkning.
Hon har alltid gått sin egen väg, målmedveten, disciplinerad och hängiven sitt kall. I 16–17-årsåldern lämnade hon Kalix för studier på Framnäs, sedan läste hon musikvetenskap och därefter blev det Musikhögskolan i Göteborg.
– Jag var också i USA ett år, sjöng mycket och tog sånglektioner. Parallellt med Musikhögskolan jobbade jag på Operahögskolan, så totalt 7–8 års intensiva högskolestudier.
Efter utbildningen, 1987, fick hon jobb i operakören på Stora teatern i Göteborg.
– Det är den bästa skolan, att stå i kulisserna och titta på de erfarna skådespelarna och sångarna.
Utbildningen var i klassisk sång, men Monica Einarson tycker om att överraska.
– Jag har alltid varit en buse och har sjungit jazz och visor däremellan. Min lärare Märta Scheele var en fantastisk inspiratör, och hon sa alltid ”Våga!”. Där har jag tagit henne på orden.
Vad ligger dig närmast om hjärtat?
Hon sänker blicken och funderar en lång stund:
– Det där är svårt. Musikal har blivit den största delen, så … jag kan väl kanske mest om … nej, jag vet inte. Musikal … jazz och visor …
Plötsligt tittar hon upp:
– Berättandet ligger mig varmast om hjärtat. Om det är en historia jag vill berätta, det tycker jag är det viktigaste.
Viktigare än formen?
– Ja, och oftast är det viktigare än hur det låter. Man måste i klang och i form alltid vara trogen historien.
– Sen gör det mig inget om det låter bra, tillägger hon med en blinkning.
Och nu är det ”Cabaret” på Norrbottensteatern. Hur blev det så?
– Jag och förra teaterchefen Elisabeth Lax var kollegor på Stora Teatern i Göteborg, vi har känt varandra i mer än 30 år. Hon tyckte att jag passade för detta, och det här är ju en roll som passar mig ganska väl, faktiskt.
Varför?
– Här får jag verkligen berätta en historia. Och att spela sin egen ålder 1930, ja det är något annat än att vara 57 i dag, det kan jag säga.
– Det handlar om Fräulein Schneider, som äger pensionatet där Cliff och senare Sally flyttar in, hur man efter depressionen behöver få in pengar för att överleva, och hur nazismen helt plötsligt börjar krypa upp ur sina hålor och tar grepp om folk.
Hon berättar om den kärlek som uppstår mellan fräulein Schneider och den judiske frukthandlaren Herr Schultz, som också hyr rum i pensionatet, och om det val hon sedan gör. Och hon pratar om de tydliga parallellerna till vår tid:
– Vi lever ju i en osäker värld i dag, med många farliga strömningar. Vi ser inte varandra, vi ser bara var vi kan ta makt och var vi kan skrämma. Vi ser inte varandra som medmänniskor, som något värdefullt, vi ser varandra som hot.
– Det här är för mig så sorgligt, och det skrämmer mig någonting oerhört. Att urskilja vissa trosriktningar, hudfärger, eller sexuell läggning – det är så omänskligt.
1988 gjorde hon ”Cabaret” i Göteborg.
– Det är ju ett tag sen. Då var jag en liten ”Kit kat-girl”. Och då var det en annan politisk tanke, då gick vi inte ”all in” som vi gör nu. Var tid har sin sak.
Hemma i Kalix bor mamma och pappa kvar, 88 och 86 år.
– De var här på premiären, jajjamen. På somrarna brukar jag och min man vara i Påläng, i skärgården, där mina föräldrar har sitt sommarhus.
Fram till den 10 februari spelas ”Cabaret”, och hon stannar i Norrbotten hela tiden, även under de lediga perioderna.
När Monica Einarson talar hörs varenda bokstav, alla stavelser, med perfekt betoning. Det märks att hon är proffs på att använda sin röst. Behaglig men samtidigt fängslande. En röst som man lyssnar till.
Plötsligt slår hon om till ren Kalixdialekt och utbrister:
– Som min bror en gång sa: ”Hördudu, Stockholm och Malmö känns lite ocentralt.”
I tv-programmet ”Fame Factory” blev hon känd som sångpedagog, ett yrke som hon fortfarande utövar.
– Det främsta rådet jag ger mina elever är: Jobba hårt. Var trogen dig själv och försök inte kopiera andra. Och våga förstå att du inte kan bli älskad av alla.
Efter ”Cabaret” väntar ett nytt, ännu hemligt, uppdrag.
– Och så läser jag in ljudböcker. Jag tycker nog att livet är ganska hejsan.
I planerna ingår också en turné med hennes jazztrio och programmet ”Monica E sjunger Monica Z”.
– Det är ett ganska stort program med musik som Monica Zetterlund har framfört. Vi har gjort många konserter med det, och hoppas komma till Norrbotten, säger hon och tillägger:
– Man hinner med mycket om man skyndar sig.
På det sättet fick hon det liv hon drömde om, den lilla flickan på Gamla Morjärvsvägen i Kalix som spelade trombon – och som alltid ville sjunga.