Det röda huset ligger mitt i ett villaområde i Södra Sunderbyn. En stor studsmatta står i trädgården och i ett av träden sitter en koja. Det mesta påminner om ett helt vanligt barnfamiljshus – förutom en sak: Där bor även 14 höns, fyra får, tre lamm och fyra kaniner.
– Mina favoriter är lammen, de är så gosiga, säger Li, fyra år.
Hon bor här bland djuren tillsammans med mamma Linda, pappa Janne och storasystrarna Elle, 11, och Emme, 9. Den här dagen är även kompisarna Thea, 11, och Love, 10, på besök.
Ända sen familjen Ökvist-Johansson för sju år sedan bestämde sig för att satsa på djur ute på tomten har grannarna vallfärdat till deras hem. Den lilla lantgården mitt i byn är minst sagt populär både bland barn och vuxna från trakten.
– Det kommer folk hit hela tiden och knackar på, vi har i princip öppet hus varje dag, säger Linda och skrattar.
– Förra sommaren var det några norrmän som knackade på och frågade var de skulle betala. Det var så mycket barn här så de trodde att det var något slags kollo.
De som hälsar på vill gärna hälsa på hönsen, kela med lammungarna eller mata kaninerna. Eller ta en fika och leka med tjejerna.
– Jag har lärt känna jättemånga familjer som jag aldrig skulle ha träffat annars, säger Linda.
Däremot är hon inte förtjust i att främmande människor titt som tätt hoppar in i fårhagen utan att fråga.
– Ibland kan jag höra att det är någon i hagen. Ofta är det våra grannar och de får vara där hur mycket de vill. De är vana och vet vad som gäller. Men när det är vilt främmande människor som bara klättrar in brukar jag gå dit och säga att vi alltid måste vara med.
Familjen Ökvist-Johansson har bott i huset i Sunderbyn sedan 2005, men det var först 2010 som de skaffade sina första får.
Idén kom faktiskt på en begravning.
– När Jannes moster begravdes pratade vi en del om hur vi kunde bo här bland allt högt gräs, Janne är nämligen allergisk mot gräs. Då sa en av hans kusiner, som har får, att vi kunde få låna ett par som kunde beta på tomten. Jag har alltid velat ha djur men både Janne och jag är pälsallergiker. Så då testade vi med fåren, de är ju utedjur. Det funkar bra.
Det började med två får som hette Pontus och Mia. Nu har familjen en hel klan från Saltkråkan. Fåren och lammen är nämligen döpta efter Astrid Lindgren-karaktärer.
– De stora heter Tjorven, Skrållan, Stina och Pelle. När det kom lamm blev det Skrutten, Teddy och Freddy.
Snart väntas nya lamm, Tjorven är nämligen dräktig. Listan på tänkbara namn börjar bli kortare och kortare.
– Nu är det väl bara Malin och Melker kvar.
Eller Niklas och Johan.– Ja, just ja. Vad bra att du sa det. Nu har vi backup-namn.
– Båtsman!, säger Li bestämt.
– Det känns lite för mycket som en hund, säger Linda.
Linda Ökvist-Johansson jobbar på Teknikens hus. Hon får ofta frågan hur hon orkar med att sköta alla djur.
– Det beror ju på hur man ser det. Jag ser inte djuren som ett jobb, de är en del av mitt liv. Dygnet består av tre tredjedelar: Sova, jobba och fritid. Alla får bestämma vad man vill fylla sin fritid med. Jag väljer att vara med djuren och ta hand om dem.
Vad är då det bästa med att ha så många djur omkring sig? Emme och Elle är ganska eniga.
– Om man inte har något att göra finns djuren där, som en kompis, säger Elle.
– Det är alltid mycket att göra med djuren, det tycker jag är kul, säger Emme.
För Linda är djuren jätteviktiga.
– Det ger en till dimension till livet. Det som är bäst är gemenskapen man får med djuren och empatin som barnen får av att umgås med djuren. Man kan se skillnad ganska snabbt på vilka barn som är vana vid djur och inte.
Linda berättar om ett gäng småkillar som knackade på för några veckor sedan. De ville gå in i hagen.
– Vad ska ni göra där inne, frågade jag. Då svarade de att tänkte reta och sparka baggen så att han började jaga dem.
Oj...– Eller hur. Då kände jag att jag kokade lite. Så jag följde med dem in i hagen och visade hur man ska bete sig mot fåren och jag sa till dem att de aldrig får gå ut i hagen om inte någon av oss är med.
Trots att de får besök av både kända och okända människor så gott som varje dag tröttnar inte Linda på alla människor.
– Nej, faktiskt inte. Brukar du göra det, Elle?
– Nej, det är ju bara kul.