Denna vecka blockerade president Donald Trump författaren Stephen King på twitter. Det hade huvudpersonen i Joyce Carol Oates nya roman gärna velat göra. Han heter Andrew J. Rush och har alltid stått i den store skräckförfattarens skugga.
Det är inte lätt. Hur ska han lyckas vinna över Stephen King? Hur ska han överleva sitt eget liv? Vad är det som styr hans liv och vad han skriver?
Svaret skulle kunna vara hans överjag. Hans skrivarpseudonym, Jack of Spades, författaren som berättar om familjens liv med alla skavanker, hemskheter och allt våld.
Joyce Carol Oates har i denna korta berättelse byggt upp intrigen som en tallrik med mat. Allt finns med men såsen som ska binda ihop de olika delarna är tunn. Det är svårt att behålla intresset för den medelålders författaren som håller på att mista innehållet i sitt liv. Det är inte Andrew J. Rush som framstår som en människa av kött och blod. Istället är det hans fru Irina som mitt i författarens neurotiska liv framstår som en människa som finns, inte bara är framskriven. Irina är den som får historien att bottna i vardagen.
Vad finns då på författarens tallrik? Avund och skam. Barndomstrauma och gränslöshet. Missbruk och våld. Trots dessa är romanen inte tung. Menyn lättas upp av att Joyce Carol Oates är så otroligt skicklig på att skildra vad som händer inuti denne medelålders man. Hon har så många olika vägar och ord för att skildra hans vilsenhet. Hon ställer de rätta frågorna, men svaren blir inte trovärdiga. Det är här hon tappar mig som läsare trots att jag alltid längtat efter hennes nästa bok.
Alla dessa smaker och känslor av bitterhet och beskhet får mig inte att vända blad utan motstånd. Jag frågar mig varför hon har valt att skriva denna historia med en thrillerförfattare som nämner Stephen Kings namn 14 gånger innan det första kapitlet är slut?
Det är inte en dålig bok, utan en berättelse som är lite mindre bra än de andra som Joyce Carol Oates gett oss. Ni som inte har läst författaren förut, börja inte med årets roman. Läs istället hennes stora berättelse ”Blonde” från 2001.