Genius Loci var i romersk religion en skyddsande för en specifik plats. Den norska arkitekten Christian Norberg-Schultz förnyade under 1980-talet begreppet genom att låta det betyda själen hos en plats. Namnet ”Genius Loci Norr” låter oss alltså förstå vad utställningen handlar om: identiteten hos platser i norra Norrbotten. Det är collagekonst där Anastasia Savinova blandar fotografi med teckning, målning och tryck. Verken föreställer platser i Kiruna, Tornedalen och Abisko. Men också södra delar av Norrbotten, som Svartsön i Luleå, finns med på de fotografier som utställningen består av.
I beskrivningen av utställningen framgår att i ”varje verk skapar Savinova ett visuellt arkiv av en plats där bilden ringar in dess kärna och känsla.” Det får det att låta som att verken skiljer sig mycket från varandra. Det tycker jag inte att de gör. Men kanske beror det främst på att Savinovas teknik är så utpräglat unik – och att det därför blir tydligt att hennes verk hör ihop, påminner om varandra, är gjorda av henne.
Konstverken ligger i gränslandet mellan dokumentär och fiktion, det är både konstruerat och naturligt. Det är bilder på fjäll och kåtor, men också på övergivna plåtskjul. Och det är just byggnaderna och platserna som talar i konsten; i verken saknas människor, vilket skapar en enslig känslig. Dock är djur återkommande. Och de finns på de mest oväntade ställen. Renar på hustak och kor på stränder.
Att Savinova har en bakgrund inom arkitektur är lätt att se. Även om landskapen har betydelse är det byggnaderna som är det väsentliga.