Förvånansvärt liten publik

Att det är torsdag (inte officiellt helg) och att asfaltsplätten framför Babylonscenen är omgärdad av en mycket inbjudande grässluttning, kan vara orsaken till göteborgaren Kristian Anttilas förvånansvärt lilla publik. Bara de allra mest hängivna fansen står längst fram vid scenen.
Resten sitter på gräset eller står längre bak, till synes föga intresserade.

Fansen gör dock sitt bästa för att med skrik välkomna Kristian Anttila när han stegar ut i sina sedvanliga helsvarta och tajta kläder, men utan sin kaptensmössa som blivit något av hans signum. Istället låter han sitt korpsvarta, nu ganska långa hår hänga och slänga fritt.
Riktigt rockstjärneaktigt, och hans utstrålning förtjänar - eller i alla fall förväntas ha - fler skrikande fans än det femtiotal som knappast behövde trängas framför scenen igår.
Hans musik förtjänar också en långt större publik. Singlarna från Lille Napoleon, hans nya album, Smutser och Vill Ha Dig, är briljant svensk gladpop.
Anttilas göteborgska härkomst är tydlig just i detta, i den Håkan Hellströmska euforin.
Men där Hellström är alltigenom sprudlande tokglad, har den tidigare gravt deprimerade Kristian Anttila även vävt in svarta trådar. Den märks dock mer sällan live än på skiva. Mycket för att sången är lågt mixad - man inte hör hans texters frispråkiga sarkasm - men också för att han uppenbarligen tycker att det är jäkligt roligt att spela.
Med tanke på omständigheterna ger han ett engagerat intryck. Avslutande Ingenting, Ingenting... Ingenting!!! skapar nog så mycket tryck som är fysiskt möjligt av en publik på femtio personer.

Förvånansvärt liten publik

KONSERTKristian AntillaBabylonscenenTorsdag 21.45