Den så kallade Pajalagruppen sammanträdde på onsdagskvällen och fick en genomgång av läget av konkursförvaltaren.
– Hela arbetet är inriktat på att en ny aktör ska ta över och driva gruvan vidare. Det finns intressenter, även om man i det här läget inte kan gå in på vilka det är. Sedan kan det också finnas sådana som inte är helt realistiska, säger Österberg.
Landshövdingen ser ingen överhängande risk för att anläggningen i Kaunisvaara ska monteras ned och säljas.
– Värdet av att frakta bort det som står där hopskruvat för att använda det någon annanstans är väldigt litet, det kan man konstatera. Kan man sälja den till någon som vill driva verksamheten vidare så är det den bästa vägen.
Trots det så pågår en kamp mot klockan.
– Det finns en enighet om att tiden är en fiende. Det är viktigt att så fort som möjligt säkra material och kompetens. Ju längre tiden går desto större risk att kompetensen sprids för vindarna.
Näringsminister Mikael Damberg (S) har i intervjuer gjort klart att något regeringsingripande för att rädda gruvan inte är aktuellt. Inte heller är regeringen beredd att skriva om ägardirektiven till LKAB, i syfte att få den statliga gruvjätten att sträcka ut en hjälpande hand.
Hur sker Pajalagruppens fortsatta kontakter med regeringen?
– Jag har pratat med Damberg om situationen. Beroende på vad som händer så kommer inte vi att vara kravlösa i vad regeringen kan göra. Vi för en dialog med regeringen. Nu får konkursförvaltaren göra sitt jobb, sedan får vi se vad som i slutänden behövs för att knyta ihop det hela.
Blir det aktuellt att ta upp diskussioner med LKAB?
– Det har jag inga kommentarer till i nuläget. Men det är klart att en del av det arbete som lagts ned i rekonstruktionen kan tas över i det fortsatta arbetet. Sedan får man se vad det leder till. Det är på konkursförvaltarens bord att hantera.
Oavsett utgången av räddningsförsöken väntar arbetslöshet och kärva tider för många av de drabbade. Landshövdingen uttrycker en besvikelse över att den långt gångna rekonstruktionen inte gick i lås.
– Allra mest känner man för de människor som hade önskat få ett besked så att de kunnat fira jul och nyår i en förhopppning om att det ändå finns ett klart ljus som lyser. Nu får de gå till de här helgerna i ovisshet. Det känns tyngst eftersom det är många som drabbas personligen.