Mönstret är tydligt: arbetsgivare lägger krutet på att förbättra den fysiska arbetsmiljön men halkar efter med de sociala bitarna.
– Det vanliga är att det satsas på den fysiska arbetsmiljön. Man tänker att med en bra maskin kan man utföra arbetet snabbare, men då ökar ju också kravet på städaren. Man byter ut de fysiska besvären mot ökad stress, man kräver mer av städaren om de har modernare hjälpmedel.
Det finns mycket "eländesforskning" kring städyrket. Det beskrivs i media och forskningsrapporter som ett fysiskt ansträngande och stressigt arbete där de anställda oftast arbetar ensam och isolerat, menar Öhrling.
– Men de här städarna känner motivation och arbetsglädje.
2007 genomförde Therese Öhrling experiment inom städenheten i Piteå för att utvärdera den fysiska arbetsbelastningen. De berättade om organisationsförändringen som var på gång.
– Jag sökte projektpengar för att kunna följa dem.
Hemligheten är att öka städarnas egen kontroll över arbetet.
– Det ger ökad arbetsmotivation och arbetsglädje. De städare som sitter i ledningsgruppen fungerar som städchefernas förlängda arm och förbättrar tvåvägskommunikationen. Många kan tycka att det är lättare att prata med en kollega än chefen, säger hon.
Projektet ska gå vidare till Luleå, Kalix och Bodens kommuner. Therese Öhrling och tre kollegor har ansökt om tre miljoner hos statliga Vinnova för att driva projektet vidare i två år. Therese Öhrling kommer då att följa projektet som forskare.
Hur tror du den här modellen skulle fungera på ett privat städbolag?
– Jättebra. Det har inte kostat några stora pengar i sig. Just pengafrågan kan ju vara svårare att lösa i privat verksamhet eftersom konkurrensen är så fruktansvärt destruktiv i städbranschen i dag. Men det lönar sig att ha en god arbetsmiljö. Det blir effektivare, mindre missförstånd, friskare och allt sådant sänker kostnaderna. Det handlar bara om att våga.