Premiärafton i linne och hatt. Solen skiner. Humlorna surrar. Myggen håller sig undan. Hägnan i Gammelstad inramar med redan färdigt sceneri – härbren och timrade knutar. Spelet kan börja!
Och 50-årsjubilerande Norrbottensteatern släpper för en gångs skull inte iväg sin personal på semester. Inte riktigt än. Först bjuds på sommarteater under naken himmel.
Alla har väl sin föreställning inne i huvudet om hur det var då, i slutet på 1500-talet, när William Shakespeare och hans ensemble spelade i London. Men nog får ”En midsommarnattsdröm” en verkligt originell inramning i Luleås egen medeltid, såsom den doftar – nykokt tjära och oslagna ängar.
Det hade till och med räckt så. Men här laddas hela kompositionen med afrodisiakum, ett elixir som smetas in i ögonen på publiken. I alla fall jag vaknar upp och iakttar med lust och fägring stor. Ett komedins altare. Här offras. Inte bara semesterdagar då, utan poesins stringens och en härlig spelenergi. Denna föreställning innehåller kvällsskådespelarens frenesi tillsammans med stringent professionalism – en exakthet och samspelthet som snarast kan rubriceras som ”brittisk”. Och sånt var det länge sedan jag såg Norrbottensteatern göra.
I grunden är ju detta en förväxlingskomedi som kan tramsas fram och dra med publiken i tomskratt. Men här finns en undertext också, en finstilt satir, som spelas fram inte minst genom teaterhögskolans studenter som extremt välrepeterat gör teatern-i-teatern. Allt liksom sjungs fram. Däri poeterar poeten ock om poesin.
Nyansrikt med andra ord, samtidigt som publiken aldrig lämnas i fred. Tydligare än så vill jag inte kommentera själva handlingen, av samma skäl som sportreportern inte redogör för hockeyns offsideregler i sina matchreferat.
Hur hyllade William Shakespeares pjäser än må vara måste man säga att många repliker i mötet med modern teaterkonst är för långa. Fler-radiga stråk som är en oerhört tuff utmaning för vilken skådespelare som helst. Deklamationer är lätt vad det blir. Men här har framförallt Martin Sundbom, Jonas Hellman-Driessen och Mikael Odhag lyckats hantera textmassan så att replikerna ageras fram.
Summa summarum: Högkvalitativ sommarunderhållning med en oslagbar inramning. Lika bedårande som skogsälvorna från Luleå rytmik och balett. Så svävande som de rörde sig över mossa och bark, med samma lätthet svepte hela teatern fram i alla sina beståndsdelar. Som recensent lyfter jag på medhavd hatt.