I centrum står fyra stolar. Två väldesignade, två alldagliga. En Bauhausinspirerad i trä och stål. En varmröd i böjträ. En nätt stol med flätning i ryggen och dansanta ben. Föregångare när de en gång skapades. Beundrade. Men inte bekvämast. Den mjukaste och enklaste stolen i trä och skinn från 1926 är den som alla som provar stolarna tycker är den bästa. Det är den äldsta.
Arkdes, före detta Arkitekturmuseum, visar upp Josef Franks verk (1885–1967) i en bred utställning med både arkitektur, mönster och möbler. Idag är hans tyger, design och möbler en klassmarkör, men han var en visionär arkitekt, mönsterformgivare och socialist. En formgivare som låg långt före när han började sin bana i Wien på 1910-talet.
Utställningen visar med hjälp av bilder och skisser hur han börjar med att skapa en egen vindslägenhet tillsammans med sin svenska fru Anna under takåsarna i Wien. Vi får se vitrinskåp som var revolutionerande när han ritade dem 1914. Runt om honom levde fortfarande jugendidealen, 1800-talets svepande naturlyrik i både möbler och tyger, vilket står i skarp kontrast till de nätta skåpen i glas utan några utsmyckningar som han lät bygga.
Han ritade villor, kvarter och stadsdelar. Miljöer som han ville skapa för alla människor, inte bara dem som hade råd. Med hjälp av en film får vi uppleva en av de första villorna som byggdes i Wien. Ett hus med ljus, enkelhet och många ytor som skapades för att huset skulle vara öppet för hela familjen. En nyhet då nästan alla bostäder innan dess var utformade för att gömma vardagen och barnen.
Samtidigt med att hans arkitektbyrå börjar slå igenom i Wien är det en annan österrikare, Adolf Hitler, som tränger sig fram med hot och avsky mot modernitet, internationalism och judiskhet. Spelrummet för dem som är med och skapar framtiden blir allt mindre. Vilket till exempel syns när ett av Europas modernaste hus, Postsparkasse, byggs i centrala Wien samtidigt som kvarteren runt omkring uppförs i en 1800-talsstil.
Till slut blir luften svår att andas i närheten av Wiens salonger, och när Estrid Ericson från Svenskt Tenn erbjuder honom att flytta till Stockholm så kommer han hit. Här skapar han de stilsäkra Falsterbovillorna och massor av olika föremål, mönster och möbler till Svenskt Tenn. Men Hitlertyskland klampar in i Norge och Danmark och då tar familjen Frank sin tillflykt till USA.
Efter andra världskriget återvänder de till Sverige där han fortsätter att designa, rita och skapa för Svenskt Tenn och andra.
Tyger med Manhattans kartbild, möbler som skulle passa i en hotellfoajé på Femte avenyn, förnuftiga lampor och stilsäkra skåp. Josef Frank fortsätter att skapa i en aldrig sinande takt. På utställningen får vi se de skisser som han målade i akvarell innan mönstren blev till. Vi får se nästan alla stolar, skåp och de mjuka, omfamnade sofforna.
Vi får också se många av hans skisser som aldrig blir verklighet. I Sverige byggdes endast de villor som han skapade i Falsterbo. Hans förslag till hur Kungsträdgården skulle moderniseras på 1950-talet refuserades av juryn, liksom ett förslag på en 22 våningar hög tillbyggnad på Riksdagshuset.
I Svenskt Tenns skyltfönster vid Strandvägen finns de möbler och tyger, ljusstakar och lampor, statusmarkörer, som tack vare borglighetens omfamnade, fortfarande tillverkas. Tygerna må blekas, mässingsljusstakarna oxideras, men Josef Franks tanke om att alla är värda något vackert i sitt hem skymtar fortfarande fram, trots prislapparna.
Hans vision om att formgivning är till för att underlätta, ge nya perspektiv och glädja, nådde ut till medel-klassen. Men drömmen om att nå alla gick i kras, liksom för alla hans samtida inom Arts and crafts-rörelsen, Artdecorörelsen, Bauhausrörelsen och den svenska tanken om vackrare vardagsvara.