Allt fler väljer att fira bröllop längre in på sommaren.
– Vigslarna är koncentrerade till sommarmånaderna, säger Boel Paulin som är områdespräst på Örnäset i Luleå.
Under pingsthelgen har Nederluleå församling dropin-bröllop i kyrkan i Gammelstad. Nu hakar Domkyrkoförsamlingen på detta med dropin-bröllop, men väljer istället att hålla sina under Luleå hamnfestival 6–8 juli.
Boel Paulin har varit präst i Örnäsets kyrka sedan 2001. Hon har hört många löften ”i Guds och i denna församlings närvaro”
både i kyrkan med den magnifika mosaiken i koret och likväl på andra ställen.
– Jag kommer ihåg ett par som ville vigas en nyårsafton i Svartöstaden, utomhus vid Blackis.
Det blev kallt om händerna den gången.
– Det går ju knappast att bläddra i bönboken med handskar på händerna, konstaterar Boel Paulin som ändå välsignar det faktum att prästens alba är ganska rymlig, det gick att ha extra tröja under mässklädseln.
Under sommaren uppskattar Boel Paulin att hon har två, tre vigslar per vecka hon tjänstgör. Som vigselpräst håller hon alltid ett vigselsamtal med paret innan festligheterna. Hon vill veta om kontrahenterna har några särskilda önskemål i samband med vigseln och ge tillfälle att samtala tillsammans om vad det betyder att gifta sig och varför de vill göra det.
– Jag brukar fråga hur de träffades, vad var det de såg hos varandra?
Under samtalet vill hon också ta upp hur kärlek kan överleva också när allt inte är ljusrosa och överallt lyckligt, när parterna måste kämpa för kärleken.
– Det händer att jag frågar: Hur gör ni för att hålla kvar varann? Inte för att vi präster har de rätta svaren på den frågan. Vi är också människor som kämpar med våra äktenskap och många gånger misslyckas. Präster toppar faktiskt skilsmässostatistiken. Men i vigselsamtalet kan vi samtala om de här viktiga men svåra frågorna som vi alla önskar att vi kan bli bättre på.
Som präst är Boel Paulin van att tala om kärlek. Hon tycker inte att Guds kärlek, som hon kanske mest talar om i de vanliga gudstjänsterna, skiljer sig från den kärlek som människor kan hysa för varandra eller för sina barn.
– Kärleken är i grunden ett och densamma, men i jämförelse med Guds kärlek är vår mänskliga kärlek mycket mer ofullkomlig, den styrs av behov och rädslor, den är inte den osjälviskt utgivande kärleken utan kan vara mer en begärande kärlek.
Förmågan att hysa kärlek anser hon dock är medfödd.
– Små barn kan trösta och hålla om redan innan de blivit lärda det, den förmågan finns tidigt.
– Vi behöver kärlek, vi söker kärlek och vi kan ge kärlek, konstaterar Boel Paulin.
Men under tiden som vigselpräst har hon naturligtvis stött på par där hon i all tysthet funderat på om de hör ihop och bör vigas samman? Vigselsamtalet och andra samtal inför en präst kan leda till att människor pratar om saker som de inte ens förut nämnt för sin partner.
– Många har stort förtroende för mig bara för att jag är präst. Men det är inte meningen att vigselsamtalet ska leda till att folk vänder ut och in på sig själv.
Typen Ingemar Bergman-prästen Vergérus, den elake biskopen i Fanny och Alexander, har inte funnit på 40-50 år, tycker hon.
Under åren har hon märkt att brudparen blir äldre och vigslarna sker senare och senare i livet.
För 50 år sedan började många sitt liv tillsammans i samband med vigseln och bröllop. Det var då, i 20-årsåldern, man flyttade ifrån föräldrarna och satte bo. Idag är det många som redan har barn ihop när de kommer till kyrkan. Vigsel och bröllop har inte blivit av.
Men när det väl blir av, säger många par att ”nu känns det som på riktigt”.
– Många är starkt rörda när de står inför altaret och lovar, säger Boel Paulin.
– Jag har sett många brudgummar med tårar i ögonen.