Mannen är kantigast och knepigast i den destruktiva och obegripliga relation som dominerar det här dramat. Han är bedrövad, frustrerad och lättstött. Det hade inte förvånat om Maria Sveland, med sitt sofistikerade titulerande, i sann Bitterfittan-anda valt att kalla boken ”Bitterkuken”.
Nu blev det ”Gråleken”, ett uttryck för den sortens bråk och gräl vars ord lätt blir till stenar som växer till en mur utan öppningar, alternativt skapar en röta som fräter och förstör.
Julia och Jesper är runt 40. Med sin fem månaders baby har de sökt sig till ön Anholt i Kattegatt i hopp om att återfinna harmonin och varandra. Första tidens frossande i fysisk passion och den följande graviditeten har övergått i kärlekslös klarsyn. Olikheterna framstår som oförenliga.
Hon är av finare familj, tillfreds med bostad på Söder, välbetalt jobb och framgångsrika vänner. Han kommer från enklare förhållanden i Skellefteå, försurad av bristen på arbete, bostad och bekanta. Hon snabb som en fyrfilig motorväg, tänker han, han seg som en stilla landsväg. Allt är bara skit.
Trots ammandet tar hon till alkohol för att dämpa oron över det krackelerande förhållandet och förutsedda reaktioner från familj och vänner. Vid öns ökenliknande hedlandskap, färgat av ginst, harris, ljung och vildrosor, börjar hon se syner och än mer vackla, både bildligt och bokstavligt.
Viss igenkänning framträder ur skildringen av det ohållbara förhållandet och all förtvivlan, men schabloner och fördomar förstör. Ytterst sällan är språket sådant att det skimrar eller fäster.
Bittert konstaterat: Tiden kunde hellre ha använts till annat.