Jag kan nära nog garantera att du inte har en aning om dessa två trots att de för ett sekel sedan i högsta grad var verksamma i Norrbotten. Emil Melander, född 1856, var officer, reseskildrare och författare. Han kom 1894 till Norrbottens regemente, hade sedan tjänst vid Generalstaben och dog 1930.
Under hans tid i länet förbereddes bygget av Bodens fästning. Detta gränsförsvar mot öster hade nu blivit så mycket mer aktuellt i och med Malmbanans tillkomst och öppnandet av de nya gruvorna i Malmberget och Kiruna. Kort och gott har Sverker Sörlin genom titeln på sin doktorsavhandling ”Framtidslandet” velat sammanfatta alla faktorer som skulle lyfta Norrland och Lappland ekonomiskt och kulturellt.
I det sammanhanget kan vi peka på bröderna Melanders snarast ”civila” insats. Inte nog med att Emil gjorde sin resa i Tornedalen och då ”förfördes” av det han såg som framtidslandet Norrbotten. Han författade också en programskrift, ”En folkhögskola för Norrbotten”, och tankarna förverkligades när Bodens folkhögskola hösten 1896 invigdes med brodern och agronomen Yngve som skolans förste rektor. Det var dessutom den första folkhögskolan i Norrbotten och den första norr om Medelpad.
Den perioden blev dock tämligen kort. Yngve gav upp inför de ekonomiska svårigheterna. Emil hade redan 1903 lämnat Norrbotten för att som nämnts övergå till Generalstaben. Snart nog flyttades skolan i Boden till Älvsbyn och därefter till Södra Sunderbyn. Därmed var bröderna Melanders pionjärtid på sitt sätt över.
Emil Melanders insats som författare och reseskildrare kan trots allt uppmärksammas. Bröderna var språkligt och kulturellt sett främlingar i länet eftersom de hade sina rötter i Karlskrona. Redan detta bör ha påverkat deras intryck av landet i norr. Inte nog med att där väntade ”vildmark”, snörika vintrar och bristfälliga kommunikationer. Där fanns också soldater som var enspråkigt finsktalande och därför ur officerens synpunkt omöjliga att få kontakt med. Friskt vågat är hälften vunnet, brukar man säga. Emil gjorde 1895 som nyanländ från Krigshögskolan en resa till länets nordligaste delar för att lära sig finska.
Resan gick via Gällivare och ”med långskjuts på ändlösa vintervägar” till Vittangi kyrkby och Lannavara lilla lappskola, ”där jag tänkte följa undervisningen som meddelades både på svenska och finska”. Visst får vi naturromantiska vinterbilder, visst var stugorna primitiva och inte minst överfulla av människor eftersom ryktet om främlingen skapade en folkvandring av barn och vuxna för att få skåda en sådan. Och tillfälle gavs uppenbarligen. Resenären stannade nämligen en hel månad i Lannavara.
Sedan väntade Karesuando kyrkplats. ”Den är inte stor: bara tre bönder, en präst, en länsman, en skollärare och några fattighjon. Men när lapparna komma till kyrkan kan det bli mycket folk.” Resenären tog in hos ”översteprästen”, tydligen redan då gängse smeknamn på denne Sveriges nordligaste präst. Melander kände sig en smula besvärad i huset eftersom lokalbefolkningen hade för vana att titta in oanmäld, då med motiveringen att prästgården var bekostad av församlingsborna och därmed även deras egendom.
En fortsatt resa hägrade, över fjällkedjan och till norska kusten. Tydligen befinner vi oss i vårvintertid när det stora vårtorskfisket i Lofoten var aktuellt. Detta gav en i sig imponerande syn när mellan de snötäckta fjällen ”funnos trängre eller bredare sund och större havsvidder, alla översållade av fartyg eller fiskebåtar av samma ståtliga typ med höga fram- och bakstammar, snarlika vikingaskepp”.
Hela horisonten (mot Västfjorden) ”var kantad av master, och över allt fiskades det med sänkhåv, garn eller ’dypsagn.’” Detta ger en bild av det legendariska fisket på lekmogen ”skrei”, något som genom århundraden varit ryggraden i det nordnorska kustlandets ekonomi. Tänk bara på exporten av torrfisk till Västeuropa via Bergen och varuutbytet med ryssar som sommartid kom sjövägen från Vita havet.
Emil Melander blickade längre österut än Västfjorden, nämligen mot gränslandet Ryssland, till Vadsö och Kirkenes. Än vidare bar det av till Boris och Gleb med sina missionsminnen av två ryska prinsar och ortodoxa förkunnare. Slutligen väntade världens nordligaste kloster, det i Petschenga, den plats som vi vanligen kallar för Petsamo.
Som vi märker är det en påtaglig betoning på kyrkor och religiösa former hos vår resenär vid sidan av att hinna möta allt det exotiska. Språkstudierna tycks ha dunstat så här långt bort från Norrbottens regemente liksom behovet att göra sig förstådd hos finsktalande rekryter.
Är det inte bilder med trädens gnistrande snökristaller så möter han andra skönhetsupplevelser. ”Där nere bland snötäckta björkdungar låg något, som jag i häpenheten skulle velat kalla en hel stad full av kyrkor med gyllene kupoler och strålande guldkors.” Behöver vi säga att detta var Petschenga kloster, eller den finska ort som under andra världskriget kom att ligga i frontlinjen mot den sovjetiska Kolahalvön.
Visst kan det tyckas underligt att en svensk officer uttalade sig så om ett besök långt bortom allfarvägarna i det gamla Tsar-Ryssland. En förklaring är hans nyfikenhet och skrivglädje som resulterade i ett 20-tal böcker, i det här fallet mest uttalat i ”Blad ur min levnadsbok” från 1926.