Strax norr om Piteå, i en av alla dessa små byar som ligger som ett pärlband i det lätt kuperade landskapet, bor Tora Ceder. Här har hon sina rötter, hennes föräldrahem ligger på andra sidan vägen, och hit har hon alltid återvänt.
Hennes liv har från tidig ålder präglats av konst. Hon arbetade ett år som advokatsekreterare, men insåg att det var i skapandet hon hörde hemma.
– Jag har haft det i mig sedan födseln, tror jag. När mamma dog 2002 upptäckte jag så mycket som hon sparat, sånt som jag hade gjort som barn. Mest teckningar, men även papier-maché och lera. Jag hade ingen ugn så jag kunde inte bränna, men jag målade den med vattenfärg och lackade.
Hon växte upp i ett småbrukarhem där det inte fanns ekonomiskt utrymme för konst, men intresset spirade i henne.
– Finns det i generna så är det nog från farmor. Hon hade det kämpigt, blev änka tidigt och försörjde sex barn. Men hon schablonmålade golv och lagade bland annat en höganäskruka på det mest förunderliga sätt. Jag har kvar den än i dag, säger hon och höjer blicken mot en hylla i köket.
Tora Ceder är för många förknippad med keramik. Hon köpte sin första ugn och drejskiva i början av 1970-talet.
– Men jag kände redan då att det var skulpturer jag egentligen ville göra.
1979 hade hon sin första utställning, i stadshuset i Piteå, med skulpturer och reliefer. Temat var människor från förr.
– Jag hade dem i minnet, och var inspirerad av fotografen Sune Jonsson från Västerbotten som tagit de mest fantastiska bilder. Det är ganska långt från det jag sedan gjorde.
Det hon blivit mest känd för är alla djur och fåglar.
– Det växte fram när vi flyttade från villan i stan och hit till huset i Arnemark, 1988. Först blev det fåglar, sedan andra djur. Nu har jag slutat med det, och det är så skönt.
Något tänds i hennes blick när hon berättar om de tankar som hon hade burit på en tid, och som blev verklighet när hon gått i pension.
– Plötsligt kände jag: Nej, jag vill inte det här. Jag ville inte känna tvånget att tillverka och sälja. Så då slutade jag, och kände mig fri.
Det tog ett år innan hon visste vad hon ville göra. Hon tystnar för en stund, lägger handen över bröstet och försöker formulera de rätta orden:
– Jag ville göra nåt som satt här inne, alltså något som jag verkligen kände för. Och då visste jag. Jag skulle göra ”Pray”.
Det har gått ungefär två år sedan hon började med sitt stora projekt.
– Jag höll på i 5–6 månader, dagar och nätter. Jag gick på ren inspiration.
Upprinnelsen till det hela var den ständigt ökande flyktingströmmen, och våldet som sker i religionens namn. Hon sökte en förklaring, men ingenstans hittade hon någon religion som förespråkade krig eller dödande.
– Själva kärnan i religionen är att söka det som binder oss samman, inte det som skiljer oss åt. Att hitta sig själv, veta vem man är och känna tillit, gör att man inte behöver klanka ner på andra.
Resultatet blev 16 gestalter, försänkta i bön. Åtta kvinnor och åtta män, med olika religioner och av skilda folkslag.
– Jag bestämde mig också för att lyfta fram dem som utövar religion, inte dem som härskar via religion.
Första gången de visades var i augusti 2015, hemma på gården som var klädd i sensommargrönska.
– Vi ställde upp dem här på backen nedanför, på en gräsplätt. Det var fantastiskt, och så välbesökt att vi var tvungna att ordna en visning till.
I oktober samma år ställdes ”Pray” ut i konsthallen Kaleido i Piteå. Gensvaret blev enormt.
– Konsthallschefen Satu Takkinen berättade att de aldrig haft så många besökare. De kom tillbaka med vänner och grannar, och vid vernissagen stod de i kö.
Du har berört många?
– Ja, det har jag gjort. Det har vuxit långt över mig. Jag vill som inte ta åt mig.
Vad är det som är så speciellt med ”Pray”?
– Den griper tag. Många är förtvivlade, och funderar mycket över hur saker har utvecklats.
I februari visades utställningen i Immanuelskyrkan i Stockholm.
– Jag har fått fler förfrågningar, men jag har inte orkat. I höstas fick jag en inbjudan till Gävle – mitt i älgjakten.
Hur känns det efter ”Pray”?
– Jag är så nöjd, det känns som att det är det bästa jag har gjort – och att få göra det så sent i livet var så skönt, så härligt.
– Många har velat köpa, men nej, jag kan inte sälja någon av dem.
Hon drömmer om att få rum för dem på en offentlig plats, till exempel i ett kapell, där människor kan gå in och meditera.
När hon får frågan om hur hon tänker går vidare i sitt konstnärskap, efter att ha krönt sin karriär med detta, drar hon lite på svaret:
– Ja, jag har nog något på gång, bortom det här. Det blir något helt annat.