Zoia VoloshynĐ° och sonen Savva tittar pĂ„ bilden nĂ€r han Ă€r tillsammans med sin pappa som sitter uppsatt pĂ„ vardagsrumsvĂ€ggen i lĂ€genheten pĂ„ ĂrnĂ€set. Fotot togs i skyddsrummet just innan familjen splittrades hon och sönerna flydde till Sverige.
Kuzma Voloshyn, 7 Ă„r, har kommit hem frĂ„n skolan och leker i vardagsrummet i lĂ€genheten pĂ„ ĂrnĂ€set med lillebror Savva Voloshyn, 1,5 Ă„r. Det gĂ„r ganska vilt till nĂ€r de kör omkring pĂ„ en liten sparkcykel.
Den 24 februari ifjol vaknade Zoia Voloshyna upp och tittade pÄ sin mobiltelefon.
â Alla sociala medier var alldeles svarta av ord om krig, krig, krig. Det var en chock första dagarna och jag var otroligt rĂ€dd för mina barns skull, berĂ€ttar hon.
De hörde flyglarm och explosioner. Första natten sov de pÄ helspÀnn med ytterklÀderna pÄ. Andra dagen flyttade de ner i en kÀllare till en skola. Savva var bara sju mÄnader.
Beslutet att fly var inte överlagt, det bara kom spontant, hon kÀnde sig tvungen.
â Medan vi förberedde flykten var det en missil som trĂ€ffade ett flerfamiljshus bara 1,5 kilometer bort. SĂ„ fort vi öppnade dörren hörde vi kulsprutor, minns hon.
Inga transporter fungerade sÄ de fick gÄ till tÄgstationen och tog sig med tÄg till en grÀnsstad nÀra Polen.
â Alla samlades dĂ€r för att försöka lĂ€mna landet och det rĂ„dde panik.
Kvar i Ukraina blev hennes mamma och hennes man. Han fick inte Ă„ka.
Med hjÀlp av volontÀrer som skjutsade dem for den lilla familjen genom Europa. Hon hade en kusin som redan bodde i Stockholm och som bjöd dem att komma hem till sig, dÀrav kom det sig att de hamnade i Sverige.
Första mĂ„naden kunde de bo hos kusinen, men sedan anmĂ€lde de sig till Migrationsverket och blev placerade först i Haparanda, dĂ€refter i LuleĂ„. Nu bor de i sin andra lĂ€genhet i ordningen i LuleĂ„ och den ligger pĂ„ ĂrnĂ€set.
Det finns mycket hon uppskattar med sitt nya land.
â Jag tycker om Sverige. Jag har varit hĂ€r tre gĂ„nger före kriget hos min kusin sĂ„ jag kĂ€nde till det lite redan innan. Det Ă€r fint och jag uppskattar mĂ€nskligheten som finns. Svenskarna Ă€r sĂ„ hjĂ€lpsamma, sĂ€ger hon.
Genom kommunen har hon fÄtt sÀngar, bord och stolar. Men mycket annat i lÀgenheten, möbler och gardiner, har vanliga LuleÄbor skÀnkt. En av de som hjÀlpt henne har hon blivit mycket god vÀn med och de trÀffas regelbundet.
Savva Voloshyn har inget minne av sin pappa, dÄ han bara var sju mÄnader nÀr de skildes Ät.
Men det finns ocksÄ baksidor.
I Ukraina hade hon ett litet företag och tillverkade leksaker. HÀr i Sverige har hon inte kunnat komma igÄng att jobba alls.
â Jag har inte rĂ€tt till förskola, dĂ€rför kan jag inte lĂ€sa svenska och utan svenska kan jag inte söka jobb, sĂ€ger hon.
Yngsta sonen Àr nu 1,5 Är, men beskedet hon har fÄtt Àr att han inte fÄr börja förrÀn han Àr tre Är.
â Jag kan inte gĂ„ pĂ„ nĂ„gon svenskakurs, inte ens enstaka tillfĂ€llen. Jag försökte gĂ„ tillsammans med Savva men han kan inte sitta stilla.
I vissa kommuner, som till exempel Boden, fÄr ukrainare som Àr hÀr pÄ massflyktsdirektivet studera pÄ SFI, och dÄ har de rÀtt till förskola till barnen. Men sÄ Àr det inte i LuleÄ.
â Min största dröm just nu Ă€r att fĂ„ gĂ„ SFI och att Savva dĂ„ ska fĂ„ gĂ„ i förskola, sĂ„ att jag kan plugga i lugn och ro nĂ„gra timmar om dagen. Det Ă€r vĂ€ldigt viktigt att lĂ€sa svenska.
Och Àven om hon skulle kunna ta vilket jobb som helst, handlar det inte enbart om det.
â Jag vill kunna umgĂ„s med andra vuxna. Mitt sociala liv Ă€r helt dött. Jag trĂ€ffar nĂ„gra ukrainska tjejer och har en svensk kompis, men annars Ă€r det mycket begrĂ€nsat.
Hon fÄr cirka 4 500 kronor i mÄnaden i bidrag för hela familjen att klara sig pÄ. Tidigare fick de Äka gratis buss med lokaltrafiken, men den förmÄnen Àr borttagen frÄn 3 april.
â Nu gĂ„r vi bara nĂ€r vi ska nĂ„gonstans, vi Ă„ker inte kommunalt för det Ă€r sĂ„ dyrt.
Savva och Kuzma Voloshyn har upplevt mycket redan i sina unga liv.
PÄ dagarna följer hon Àldsta sonen till skolan och gÄr och handlar. Annars Àr hon i lÀgenheten. Ibland trÀffar hon sin kompis.
â Jag kĂ€nner mig vĂ€ldigt spĂ€nd och stressad.
Ăven för barnen har det varit en stress att fly och Ă€ven att flytta sĂ„ mycket.
â Det tog över fem mĂ„nader innan Kuzma kunde svara pĂ„ svenska i skolan. Det mĂ„ste vara en hög stressnivĂ„ för honom att inte förstĂ„ nĂ„got och kunna prata.
Och Àven om hon inte berÀttar alla detaljer, vet han om att det Àr krig i hemlandet och att hans pappa Àr i fara.
â Det enda alla barnen i Haparanda gjorde tillsammans var att leka skyddsrum.
För lille Savva Àr pappa dÀremot ett abstrakt begrepp.
â Han vet att det finns en pappa som bor i telefonen.
Han har inga minnen av sin pappa, men de har en pappersutskrift av ett foto uppsatt pÄ vÀggen, pÄ Savva ihop med pappan i skyddsrummet. Han pekar pÄ honom och vet att det Àr pappa.
Zoia Voloshynа lÀngtar efter att kunna svenska sÄ att hon kan komma ut och trÀffa folk. Men som ensamstÄende mamma Àr det svÄrt.
SjÀlv Àr hon orolig att hennes make ska skickas till fronten eller att han ska trÀffas av en missil.
â Det kan hĂ€nda nĂ€r som helst. Förutom saknaden kĂ€nner jag en konstant oro för hans liv.
Hon skulle gÀrna vilja fortsÀtta leva i Sverige tillsammans med honom, men har insett att chansen till det inte Àr sÄ stor.
â Jag vill att barnen ska ha möjlighet att utvecklas i ett bra och sĂ€kert land och jag tycker att skolan Ă€r bra hĂ€r. Men jag har förstĂ„tt att Sverige vill att flyktingar ska Ă„tervĂ€nda sĂ„ fort faran Ă€r över.
Vad Àr din framtidsdröm?
â Att den hĂ€r fruktansvĂ€rda situationen ska ta slut. Att kriget ska ta slut. Och att jag ska fĂ„ ha min man vid min sida igen.