För timmermannen är ingen stock den andra lik
Fyllda av karaktär. Så brukar de handtimrade husen beskrivas. - Ingen stock är den andra lik. Alla har de en egen själ, säger Robert Grundström, en timmerman som bygger för framtiden.
Fotograf: Tomas Bergman
Foto:
En sak står klar direkt när han börjar berätta om hantverket: den otåliga människan bör finna en annan sysselsättning.
Under sommarhalvåret arbetar Robert Grundström ofta i åtta- eller tiotimmars-pass med sina timringar, och har så gjort sedan han som 60-åring gick i pension för nio år sedan. Redan för 30 år sedan timrade han sin första stuga.
- Jag brinner för det här. Men det är ett tidskrävande arbete, så visst är det nödvändigt med en del tjurighet. För en som inte har följt arbetet på nära håll är det svårt att förstå hur lång tid det tar.
I Dalarna säger man att en riktig timmerman ska klara tolv till femton löpmeter per dag. Det betyder ungefär två stockar på en dag, och det brukar Robert Grundström klara.
- Men det är väldigt olika. En stock kan hamna rätt direkt, en annan kan krångla något fruktansvärt. Det längsta jag varit med om är en stock som tog sju timmar att få på plats, berättar han.
Ett fritidshus på 70 kvadrat som han timrade för några år sedan krävde en arbetsinsats på 633 timmar. Det säger en del om vilket tidsödande hantverk det handlar om.
I år inleddes säsongen i mars. Då gav han sig i kast med att hugga träd på rot och köra fram virket. Med en kedjesåg blockade han timret och la sedan upp det för att torka till nästa år.
Innan han börjar timra gör han alltid en ritning.
- Där tycker man olika, men jag vill ha klart för mig vad jag ska göra när jag sätter igång, säger han.
Stockarna körs en andra vända i kedjesågen. Därigenom klyvs den eventuella växtvridning bort som uppstått sedan de lades på tork föregående vår. Han väljer att göra timret sex tum brett, alltså 150 millimeter. Däremot varierar höjden på stockarna; avsaknaden av exakthet bidrar till de handtimrade husens karaktär.
Själva timringen börjar med två halvstockar, timmer som är kluvet på längden. Sedan läggs stockar varv på varv upp till röstmodern, början på den avsmalnande gaveldelen, och vidare till nockstocken högst upp.
Rot mot topp, topp mot rot. Det låter enkelt, men när Robert Grundström beskriver vad man ska tänka på i valet av nästa stock - höjden, var kröken är, att stockens kropp ska passa mot understocken - är det lätt att begripa att det krävs mycken träkunskap för att bli en fullfjädrad ?nästastocksväljare?.
Fram till slutet av 1800-talet var timring ett vanligt sätt att bygga hus, inte minst i Norrbotten. Robert Grundström gjorde till att börja med Orsaknuten, men har övergått till den norrbottniska dubbelhaksknuten.
- Det känns viktigt att värna den knut som är kultur i den bygd man lever i. Tidigare har vi kolat upp timringarna här uppe. Nu har intresset för timmerhus väckts på nytt, säger Robert Grundström, som gärna ser att traditionen förs vidare.
Han har också en annan bevekelsegrund för sitt arbete.
Timringen är ett sätt att magasinera tid och på så sätt göra något slags avtryck i tillvaron.
- Om någon håller tak på timringen och hindrar markfukten från att komma upp står de här stugorna i 250 år, ja till och med längre, säger han och tillägger att han sett ett timrat kokhus i Dalarna som uppfördes redan 1219.
Den filosofiska aspekten härrör ur en specifik händelse. När han slutade som kronojägare vid Assidomän hade han 106 pärmar på sitt kontor. Han insåg att han inte hade tid att gå igenom alla papper när rummet skulle tömmas, och det slutade med att han slängde alla pärmar utom fyra i en container.
- Är det här mitt livsverk, tänkte jag för mig själv när jag såg pärmarna där i containern. Då känns det mer beständigt att timra ett hus…
Så jobbar vi med nyheter