Hanna Hillström, i dag 43 år, var mitt i småbarnslivet med två barn och planer på att utöka familjen ytterligare när hon fick diagnosen MS.
– På sätt och vis var det skönt att det inte var något värre. Man åker och gör en magnetröntgen och då tänkte jag hjärntumör och allt möjligt. Å andra sidan tänkte jag att det kanske inte är någonting, men jag hade massa symtom och mådde inte jättebra.
Redan år 2013 fick hon symtom i form av domningar framför allt i höger hand – något hon då inte sökte vård för och trodde berodde på att hon hade fått barn ett halvår tidigare.
– Jag trodde att det var Karpaltunnelsyndrom som många som fått barn får, man håller på och ställer sina egna diagnoser, men det gick över. Det är klassiskt att det kommer och går lite.
– I efterhand har jag förstått att det var då jag fick MS egentligen. Jag hade önskat i dag att jag hade sökt läkarvård, för ju tidigare man får behandling ju bättre.
Två år senare återkom symtomen men denna gången höll de i sig.
– Först och främst domningar speciellt höger sida, höger handen och det var det som var så påtagligt för det var svårt att skriva. Sen spred det sig längs hela höger sida till fötterna.
Hanna beskriver domningen som känslan efter en tandläkarbedövning. Förutom domningarna hade hon en lätt haltning och var också väldigt trött. När hon böjde sig framåt berättar hon även att det gick som elektriska impulser hela vägen ner till fötterna.
– Det var jätteobehagligt men det gjorde inte ont, jag trodde att det var ryggischias som på något sätt gjorde det. Men det var typiskt MS-symtom har jag förstått sen.
Denna gången tog hon kontakt med vården och fick göra två magnetröntgen – varpå hon fick diagnosen MS.
Idag har Hanna Hillström haft diagnosen sedan hon var 35 år och har sedan dess fått bromsmedicin i form av dropp en gång i halvåret de första två åren men nu bara en gång om året – något som har fungerat bra för henne.
– Jag har inte haft några nya skov och jag har haft uppehåll för jag har fått ett barn till. Då i alla fall fick man inte ta den medicinen. Jag valde också att amma i fyra månader och det gick bra.
Samtidigt menar hon att det är viktigt att poängtera att det finns olika former av MS och att sjukdomen kan variera från person till person.
– MS kan vara en väldigt osynlig sjukdom och den kan se väldigt olika ut.
För henne har behandlingen medfört att en del av symtomen avtagit och att hon kan leva ett aktivt liv – något hon hoppas kunna fortsätta med. Samtidigt finns en viss oro för framtiden.
– Ovissheten, hur det kommer bli sen. Men å andra sidan, det kan ingen veta. Men jag har ändå MS och för många går det över till progressiv fas, att man blir sämre även om man inte får skov och det vet man inte.
– Jag vill vara aktiv och pigg när jag är 80, jag hoppas att jag ska orka.
Det hon känner av i dag är nervsmärtor i fötterna och benen samt hjärntrötthet – vilket påverkar henne mest.
– Det här med hur mycket energi jag har, jag vill vara ganska aktiv. Jag tycker om att engagera mig i saker, mitt jobb och jag har barn. Men jag måste tänka lite annars blir det för mycket, då gråter jag bara för att jag inte orkar. Då vill jag bara sitta i ett mörkt rum. Det är inte jättelätt.
Sedan 2018 har Hanna suttit med i styrelsen i Neuro Luleå – en förening för de med en neurologisk diagnos. Vi har tidigare skrivit att föreningen kan tvingas lägga ner om de inte får tag på en ny styrelse. Hanna menar att det är viktigt att den får leva vidare då den har en viktig funktion.
– Speciellt när man är nydiagnostiserad, man har så mycket i huvudet då. Då är det skönt att få prata med någon som har något liknade, som också kan guida en lite grann, vad det finns att söka för hjälp och vad man har rätt till.
– Det var mycket när jag skulle få ett barn till och man undrade hur det skulle bli. Då tänkte jag att det hade varit fint att prata med någon.
Att berätta om sin sjukdom är något hon rekommenderar att göra. Något hon själv började göra efter att hon som nydiagnostiserad varit på ett rehab för MS-sjuka.
– Jag hade inte berättat för någon att jag hade MS innan, jag tänkte att det var ett stigma, att det kan man inte säga. När jag kom därifrån bestämde jag mig för att berätta på jobbet och det var skönt att bara säga vad det var som hade varit den här perioden. Det hjälpte jättemycket.