En av landets inte så allmänt kända rösträttskämpar var Gulli Petrini (1867–1941). Hon var fysiker och lärare i Växjö och blev en av förgrundsfigurerna i organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Hon ledde lokalavdelningen i Växjö och senare avdelningen i Stockholm. I Växjö fick hon sparken från lärarjobbet på flickskolan då hon undervisade om evolutionen. Evolutionen var inget för flickor.
Regionteatern Blekinge Kronoberg och skådespelaren Catherine Westling gav genusvetaren och den färska dramatikern Lisa Lindén uppdraget att skriva en pjäs om rösträttskämpen och den har turnerat runt landet och nått Norrbotten. Det är en pjäs i tiden när den svenska rösträtten firar 100 år.
Är då Gulli Petrini värd en pjäs? Kanske, men inte att döma av vad det blev denna gång. Lisa Lindén förefaller ha varit alltför högaktningsfull inför rösträttskämpen. Det blir en redogörelse av Petrinis liv och verk utan överraskningar. Det är som om vi läste hennes nekrolog, och nekrologer brukar inte bjuda på några annorlunda eller pikanta inslag. Det blir helt enkelt tråkigt.
Skriva manus för en monolog är inte lätt, samtidigt kan en bra monolog med rätt skådespelare bli en scenisk upplevelse. Catherine Westling gör så gott hon kan, men ibland förefaller återkommande klädbytena och sedan utdelandet av godis till publiken som desperata försök att hålla liv i pjäsen.
Det blir inte heller bättre av att Westlings monolog vid flera tillfällen avbryts av musikinslag och röster. Det är som bärgningshjälp för att monologen kört fast. Undantaget är ett av musikinslagen, Lalehs "Vi ska ta över världen". Det råkar just denna måndag träffa rätt efter en helg där de svenska vinteridrottskvinnorna tog många medaljer. De svenska vinteridrottsmännen kammade noll. Så efter hundra år har kvinnorna nu tagit över.
I slutet av pjäsen säger Gulli Petrini i Catherine Westlings skepnad att hon inte vill att hon ska dammas av efter 100 år. Hon är kanske värd att dammas av, men då av någon som mera respektlöst håller i dammvippan.
Kalix folkhögskola har en fin aula för teaterföreställningar och det är bra att eleverna får se pjäser. Den som sätter sig för att se ett skådespel bör dock visa skådespelet respekt. Nu satt delar av publiken med mobiltelefoner i händerna och i ett smart bläddrade efter andra upplevelser. Så ska man inte göra även om man inte gillar en pjäs.