I släptåg på terrordådet på Drottninggatan i Stockholm följde hyenorna. På de sociala medierna lades det ut bilder på dödsoffer och skadade. Kanske är det den nya tiden, hellre fotografera och filma än visa deltagande och ge en hjälpande hand.
Den gamla tidens hyenor på olycksplatser var journalister och pressfotografer. I vart fall sågs dessa yrkesgrupper ibland som hyenor som gottade sig åt andras olycka. Kanske av samma människor som idag springer och med mobilkameran fotograferar terroroffer och trafikoffer.
En klassisk pressfotograf i skrået olycksrapportörer var New York-fotografen Weegee. Han var verksam redan på 1930-talet och tidigt med polisradio i sin bil. I baksätet hade han ett enkelt fotolaboratorium och kunde snabbt leverera bilder på ond bråd död till den skandalhungrande tabloidpressen.
Det blev många bilder under åren, bilder på mordoffer, våldsamma bränder, andra olyckor och inte minst olycksoffer. Tusentals bilder. Han hade också en känsla för marknadsföring och han förvandlade sin pseudonym till ett begrepp. Han var den store brottsfotografen och han levererade.
Weegee var också en hyena, men hyenor behövs i nyhetsrapporteringen. Någon måste visa oss verkligheten, även om den är förskräcklig. Weegee visade en oattraktiv verklighet i 1930- och 1940-talets New York och kanske ledde hans bilder till en förändring när han blottade det som många kanske inte trodde existerade.
Med berömmelse följer ofta en ikonisering. När Fotografiska i Stockholm nu ställer ut 350 av hans bilder görs det med det extra dragplåstret att det här också är bilder som tidigare inte visats. Med andra ord får det mediokra också en guldkant när upphovsmannen är tillräckligt berömd. Så är det inom konsten och här med Weegee, det han en gång ratade upphöjs till stor konst.
En utställning med 350 bilder är mycket och i detta fall för mycket. Utställningen ger intrycket att curatorn inte gjort sitt jobb, inte vågat värdera och välja bort det som bara är upprepningar, det som 1930-talets tabloidredaktörer vågade kasta i papperskorgen.
Det är 350 bilder och då blir det bilder i litet format, alla i samma blygsamma format, som om allt är lika angeläget. Ingen bild är bättre än den andra. Det blir en frimärkskarta i utställningsrummens dunkel. Näsan får tryckas mot bilden för att ta del av innehållet. Då är det tur att bilderna lagts bakom glas. Weegee hade varit värd något bättre.