Redan i det grekiska flyktinglägret ångrade Ahmad Payandeh sig första gången. Han ångrade att han ensam lämnade livet i Iran och flydde till Europa. Europa var inte som han tänkt sig där i Grekland, bemötandet skrämde honom.
Men i Iran fanns ingenting, ingen identitet, ingen framtid och han hade splittrats från familjen när de många år tidigare flydde från hemstaden Kabul i Afghanistan. I Frankrike tog han beslutet att bege sig till Finland. Där hade han hört att det fanns arbete och han var van att arbeta. Men under den långa tågresan genom Sverige svek modet honom. Finland kändes allt mer kallt och mörkt. Han hoppade av tåget och sökte asyl i Sverige och hamnade i Luleå.
– När jag klev av tåget bestämde jag mig. Jag vågade inte fortsätta vidare.
Det var åtta år sedan nu, långt innan dagens stora flyktingvåg drog igång. Ahmad Payandeh hälsar på en av de rumänska tiggarna som sitter utanför Biltema på Storheden i Luleå innan han går in genom de breda dörrarna. Han jobbar där sedan ett år tillbaka. En kollega skojar med honom och uppmanar honom att visa upp den nya trucken de fått, den som Ahmad blivit expert på att köra. Studierna till civilingenjör på Luleå tekniska universitet är pausade tills vidare. När hans mamma gick bort tog orken att utbilda sig slut.
För bara några år sedan hittade Ahmad Payandeh sin familj i Iran, familjen som han skiljts åt vid flykten från Afghanistan. Han var då nära att lämna Sverige och åka tillbaka till Iran och beskriver det själv som att han blev född på nytt när han hittade familjen. Men alla i hans närhet övertalade honom att stanna och gå vidare mot det liv han kämpat för få i Luleå.
Ahmad Payandeh kisar mot vårsolen. Rotlösheten kommer aldrig försvinna, han kommer aldrig bli helt svensk.
– Som det är nu så kanske det är till 60 procent. Och även i framtiden är det många procent som aldrig kommer känna sig svensk. Det är något som inte går att ändra på, säger Ahmad Payandeh.
Han ser med oro på vågen av ensamkommande som nu kommer till Sverige. Sveriges sätt att hantera de som kommer är inte helt bra menar Ahmad Payandeh.
– Myndigheterna säger ingenting när man kommer hit. Hade de redan tidigt sagt åt dem som kommer att det inte är värt det, så hade de inte spenderat så mycket pengar på att ta sig hit. Mot mig var man inte heller tydlig. När jag satt hos Migrationsverket i början kändes det som en rättegång. Och jag hade ingen aning om att jag skulle bli bemött så. Man måste se till att visa upp hur det ser ut i samhället. Man har sparat i många år för att ta sig hit, man riskerar sitt liv, säger han.
– Jag är en av dem. Jag kom inte hit bara för att jag var hungrig. Jag hade pengar. Men jag hade ingen identitet. Kan man inte köpa något i sitt eget namn och det kan inte afghaner i Iran, så är det inte värt att bo i det samhället. När man söker asyl här så har man ingen aning och efter en månad berättar någon hur det ligger till och att man kanske inte får stanna. Då blir man deprimerad.
Ahmad Payandeh kisar mot solen som värmer parkeringen och smälter den smutsiga snön. Kunder går in och ut ur butiken med snöskyfflar och kassar, trots att det är en vardagseftermiddag.
– Integrationen var inte bra. Kommunikationen mellan mig och andra, både svenskar och andra runt mig, var dålig. Det var afghaner, iranier, kurder och somalier tillsammans och på grund av det var det svårt att anpassa sig. När jag började på gymnasiet var språket svårt. Oftast kunde man någonting men sen vågade man inte säga och räcka upp handen. Istället var jag tyst. Jag ville inte att någon skulle skratta åt mig.
Men Ahmad Payandeh hade bestämt sig. Efter bara tre månader hade han lärt sig grundläggande svenska.
När han klev av tåget i Luleå kunde han bara skriva sitt namn. Men på ett år hade han läst in hela grundskolan.
Matematiken var enklast eftersom han var mindre beroende av språket där. Därför valde han ett spetsprogram i ämnet på gymnasiet.
Ahmad Payandeh tog olika jobb på sin lediga tid för att få ihop pengar. Ibland åkte han ner till Tyskland och broderade brudklänningar, en kunskap han hade med sig från Iran.
– Jag jobbade åtta timmar och när jag kom hem pluggade jag till tolv, ett på nätterna. Varje dag när jag kommit hem började blöda näsblod av ansträngningen.
Ahmad Payandehs asylprövning tog tre månader, en av de värsta perioderna i hans liv. Idag tar prövningen för ensamkommande upp emot åtta månader och väntetiderna kommer öka. Då, 2008 kom det runt 1 500 ensamkommande barn och ungdomar till Sverige. Förra året kom över 35 000. I år räknade Migrationsverket först att mellan 16 000 och 33 000 skulle komma men prognosen nu är sänkt till mellan 12 000 och 27 000. Mycket är beroende på vad EU beslutar om i flyktingfrågan. Ahmad Payandeh har fortfarande kontakt med några av de ensamkommande som han bodde tillsammans med när han kom till Sverige. De har lyckats hyfsat bra i livet, men de är nu utspridda runt om i landet.
– Det var verkligen svårt i början. Språket var svårt, det var ett nytt samhälle, man måste lära sig allt. Jag var helt ensam utan någon familj. För mig kändes Sverige som ett helt dött samhälle i början, jag såg inte så mycket folk. Men så småningom blev det bättre och bättre, säger Ahmad Payandeh.
– Målet med att komma hit? I Afghanistan räknades jag inte längre som afghan. I Iran kunde jag inte ens köpa en bil eller ett hus i mitt eget namn. Det kändes som att det var inte ett liv för mig. Jag ville utvecklas på olika sätt. Jag hette det här, Ahmad, och jag behövde lite mer respekt. När jag fyllde 15 år bestämde jag att det var inte där jag ville bo. Jag vill bo i ett mer modernt samhälle. Nu trivs jag bra, jag tycker mycket om mitt jobb och mina kollegor här.