Astrid Kruukka, 55, Pajala, är fritidspedagog på Smedskolan där. Nu är hon emellertid tjänstledig för två års studier vid folkhögskolan i Vindeln.
– Första året gick jag en hantverkarutbildning, i trä och smide. Nu går jag kursen form och färg i inredning. Sedan återgår jag nog till min tjänst. Jag ville göra något annat ett tag, jobba kreativt, säger hon.
Som fritidspedagog arbetar hon mycket med musik och skapande.
– Jag trivs bäst i verkstaden. Vi målar och skapar i lera, gips, silkespapper och andra material.
Kärleksfull familj
1986 när Astrid arbetade i Kiruna fick hon syn på en annons om en byggbrigad till Nicaragua i regi av Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua.
– Jag anmälde mig och samlade liksom de andra som skulle med pengar till bygget av skolan i San Cristóbal. Vi tillbringade ett halvt år där, från oktober 1986 till mars-april 1987. Det var en av de bästa perioderna i mitt liv måste jag säga.
De var 14 svenskar i brigaden som bodde hos var sin familj i byn. Alla omkring 160 bybor tog emot dem med öppna armar.
– Det var fattigt. Husen var byggda av halm, lera och koskit och hade stampat jordgolv. Det fanns inga toaletter utan man var hänvisad till skogen. Ingen hade rinnande vatten. Vi åt ris och bönor tre gånger per dag. Min familj var tillbakadragen och tystlåten men väldigt kärleksfull.
– Byn låg 107 kilometer från flygplatsen och de sista 11 kilometrarna fick man gå. Invånarna hade aldrig sett utlänningar tidigare . De stod och gapade när vi kom. Barnen blev blyga och rädda först men allt lossnade snabbt.
Brigadmedlemmarna kom nära sina värdfamiljer och de andra byborna, och de kom nära varandra.
Astrid har återvänt till byn fem gånger. Brigadmedlemmarna fortsatte länge att träffas varje år och många har kontakt med varandra än i dag.
Har fått vatten
Familjen som Astrid bodde hos i San Cristóbal bestod av mamma Sakaria, pappa Bernardo och tre barn.
– Sakaria var bara 20 år gammal. Äldsta barnet var fem år.
I dag består familjen av åtta barn och även barnbarn.
– Nu är huset av tegel men det har stampat jordgolv. Byn har fått ström och varje hus har tillgång till rinnande vatten och en egen latrin, ett slags utedass.
Astrid visar en bild från hennes besök i byn för några år sedan på vilken hon tvättar kläder. Hon berättar om hur kvinnorna innan de fick tillgång till rinnande vatten samlades vid bäcken i byn och tvättade.
– Egentligen är det synd att det har försvunnit. Där vid bäcken pratade alla med varandra och alla nyheter avhandlades där.
Astrids dotter Elina som nu är 21 år fick följa med till Nicaragua första gången när hon var sex år gammal. För fyra år sedan var hon med igen.
– Marie, en annan brigadmedlem, var också där med sin dotter och Kalle som var där första gången som sexåring kom med sin lillasyster. Vi håller på att lämna över stafettpinnen till den yngre generationen. Elina tycker att denna senaste resa dit är en av de bästa upplevelser som vi har haft tillsammans.
Egna bidrag
När Astrid fyllde 50 år och bjöd till fest i Pajala undanbad hon sig presenter. Istället öppnade hon en Nicaraguafond som gästerna fick sätta in pengar i. De pengarna har gjort det möjligt för åtta ungdomar i San Cristóbal att studera vid universitet.
Astrid berättar om Ayda Luz, lärare i byn och ensamstående tvåbarnsmamma som bor hos sina föräldrar – hon studerar pedagogik. Deiglis är katolik och predikar och läser sociologi. Yudeisy studerar språk och litteratur...
– Alla läser på distans och åker till universitetet under helgerna. Det innebär att de kan fortsätta att hjälpa till hemma under veckorna.
Astrid skickar egna ekonomiska bidrag till sin familj och byn.
– Det känns så bra att hjälpa till med barnen och skolan. En gång hörde dottern i en familj av sig och frågade om jag kunde bidra med pengar till en ny ytterdörr. Familjen hade renoverat huset men pengarna räckte inte till dörren. Jag skickade pengar. Det är enda gången som någon har bett om pengar så där, säger hon.
I höstas fick hennes familj telefon i sitt hus.
– Första gången när jag ringde och "mamma" svarade så blev vi båda väldigt rörda.
Ber om bidrag
Astrids elever på Smedskolan i Pajala har också bidragit till ett bättre liv i San Cristóbal.
– Vi ordnade en loppis. För pengarna från den och bidrag från brigadkompisar fick skolbarnen anteckningsmaterial, pennor, sudd, passare, ryggsäckar och annat. Deras lärare och jag köpte utrustningen när jag var där.
Astrid tar vara på alla tillfällen som uppstår att be om bidrag till byn i Nicaragua. Hon poängterar att hon kan garantera att alla bidrag kommer fram. Hon säger:
– Jag blev så glad när min bror Tomas och hans fru Outi meddelade att de också vill avstå från personliga presenter när de fyller jämnt till förmån för ungdomarna i San Cristóbal och deras universitetsstudier.
– Generellt är det svårare att samla ihop pengar nu än vad det var på 1980-talet. Människor satsar mer på sig själva i dag, mycket på egna resor.