"Folk blev bitna av skorpioner och ormar"

När Farida Jamshidi var liten sa hon alltid till sin pappa: "När jag blir stor ska jag bli statsminister".

Hon visste inte riktigt vad det betydde, hur det skulle gå till eller i vilket land. Bara att det var något hon verkligen ville.

– Jag visste bara att man som statsminister kan påverka. Min pappa har påmint mig om det där under hela mitt liv, om vikten av att följa sina drömmar, vikten av utbildning. Det har betytt jättemycket, säger Farida.

Hon är inte statsminister. Än. Men väl vice ordförande i miljö- och byggnadsnämnden i Luleå och den resa hon har gjort är minst sagt imponerande.

Farida Jamshidi föddes i ett flyktingläger i Irak. Året var 1982. Vilket datum hon kom till världen vet hon dock inte.

– Det här med datum och att fylla år, det var inte viktigt för oss. Sånt tänkte man inte på. Jag vet bara att jag är född 1982, säger hon.

Flyktinglägret låg ute i öknen, fattigdomen var enorm och varje dag var en kamp för att hitta vatten och mat.

– Vi bodde i hus av lera. När det regnade så rasade halva huset. Men det började med kartonger och tält för mamma och pappa.

Faridas familj är kurder från Iran, men hennes föräldrar flydde till Irak innan Farida föddes. Hon levde sina första elva år i det irakiska flyktinglägret tillsammans med mamma, pappa och en stor skara syskon. Hon uppskattar att det var runt 20 000 människor bosatta där.

– Tänk dig alla som kommer hit till Sverige nu, det är som att vi skulle bygga ett läger ute på Storheden och bara sätta metall runtomkring. Sen låta alla bo där och försöka skapa ett eget samhälle.

Farida minns hur hon letade i skräphögar efter grejer hon kunde använda som leksaker. Hon gjorde dockor av träbitar som hon hittade. Om hon hade tur kanske någon hade kastat en bit tyg som hon kunde göra dockkläder av.

– Det livet som man ser på TV i dag, det har jag levt. Fattigdom, säger hon.

Nu är Farida Jamshidi 34 år gammal. Hon lever ett bra liv som lokalpolitiker i Luleå. Men minnena från barndomen kommer alltid att finnas kvar.

– Jag minns allt från att jag var två år. Som när folk dog omkring mig. Det var ju brist på läkemedel och människor kunde bli bitna av skorpioner och ormar. Det är klart att folk dog. Nog hände sådana saker.

Ett annat starkt minne är Kuwaitkriget som inleddes 1990.

– Jag minns hur flygplanen kom och att det bombades. Men det lägret vi bodde på var några kilometer bort så bomberna landade inte på oss. Men det är klart att vi var påverkade. Vi vaknade mitt i natten och packade ihop allt vi hade. Vi packade för att fly men gjorde aldrig det då vi inte hade någon utväg. Men mina föräldrar var alltid redo ifall vi skulle få möjlighet att fly. Jag minns hur folk grävde hål under jorden för att kunna gömma sig.

– Jag tror att kärleken besegrar rädslan. Med tanke på att jag alltid hade min familj var jag inte rädd.

– Det är klart att man håller ihop, det blir ju som det enda man har. Det materiella existerade inte, stress existerade inte. Om jag jämför med dagens samhälle, herregud vilken skillnad. Vi var så lyckliga om det fanns mat på bordet. I dag går det inte att äta det som finns på bordet. Jag tänker väldigt ofta på dagens samhälle och på människorna. Hur kan jag få dem att inse att det här vi har är...

– Ordet bra räcker inte. Samtidigt ska man inte behöva leva det liv jag har levt för att kunna uppskatta det vi har. Kan vi inte vara tacksamma för den trygghet vi har? För det försäkringssystem? Jag tänker mycket på det.

I efterdyningarna av Kuwaitkriget kom FN till lägret där Farida och hennes familj bodde. Hon minns hur hon såg dem som "frälsare", en möjlighet till frihet och ett bättre liv.

– Jag var så fascinerad när Röda Korset kom dit med sina röda västar. Då tänkte jag att "det där ska jag göra när jag blir stor". Och jag gjorde det, säger Farida och berättar att hon varit aktiv i Röda Korset under ett par års tid.

När FN och Röda Korset såg misären i flyktinglägret var det enda alternativet att ta hjälp från västvärlden. Faridas pappa hade hört mycket om Sverige, att det skulle vara ett bra land för barn. Familjen Jamshidi hade tur. Sverige var ett av de länder i väst som skulle ta emot ett visst antal flyktingar från Irak. Farida och hennes familj tillhörde dem, hon är så kallad kvotflykting.

– Jag tror att Sverige var det land som tog emot flest flyktingar då. Men det var en lång process innan vi fick veta att vi skulle hamna där.

Farida betonar hur bra det har gått för henne som kvotflykting. Hon är tacksam för de möjligheter hon har fått i Sverige, det bemötande och den hjälp hon fått av samhället.

Hon vill kunna ge samma möjligheter till de nyanlända som kommer till Sverige nu.

– Det kommer att gå bra för dem som kommer till vårt land eftersom det oftast är människor som vill få ett bättre liv och har drömmar och mål. Det gäller att ge dem samma möjligheter som jag fick. Det är vi som är samhället, om vi kan hjälpa så kommer de att hitta rätt inriktning. Jag vill vara deras förebild en vacker dag, säger hon.

Familjen Jamshidi kom till Sverige i december 1994. Det var vargavinter i Luleå.

– När vi lämnade Irak var det 35 grader varmt. I Luleå veckan efter var det 40 minus, säger hon.

Att komma till Sverige som nyanländ flykting var inte alltid så enkelt.

– Speciellt i skolan. Folk kunde inte förstå mig. Det var inte så många nysvenskar som bodde här, jag tror att jag var ensam i min klass.

– Inte riktigt ändå. Jag var så trygg i mig själv och så trygg med min bakgrund. Men jag tror att de inledde någon slags mobbningsprocess mot mig när vi gick i femman. De kunde till exempel slänga saker på mig.

Redan som 12-åring hade Farida Jamshidi ett politiskt rättvisedrag. När hon fick nog av klasskamraternas agerande krävde hon till exempel ett möte med allas föräldrar.

– Jag sa till min lärare: "Det här är inte okej, nu ska vi samla alla föräldrar och fråga vad det är för fel på deras barn". Föräldrarna kom och barnen lipade.

Innan Farida kom till Sverige hade hon aldrig hört talas om mobbning. Det var, enligt henne, inget som existerade i flyktinglägret. Där lekte alla med varandra.

– Ordet mobbning fanns inte. Det fick jag lära mig när jag kom hit.

– Det är så länge sen så jag minns inte riktigt. Men jag minns att barnen började gråta. Det kanske inte gick att förändra dem helt, men jag tror att det satte igång något litet i deras huvud. Jag ville egentligen inte umgås med dem så för mig flöt det nog på som vanligt. Jag fick andra vänner och lärarna var bra.

Politiken har alltid funnits inom Farida Jamshidi. Ända sedan hon sa till sin far för första gången att hon skulle bli statsminister. Hon har alltid engagerat sig, sagt ifrån och försökt att påverka andra människor på ett positivt sätt. Nu, när hon är politiker på riktigt, kan hon dra många paralleller från livet som barn i en stor, fattig familj.

– När jag tänker på samhället så tänker jag på min familj. Det är klart att vi tog tuffa beslut ibland, beslut som kanske inte alla var med på. Men man har ändå försökt att få dem att förstå att det här är det bästa för majoriteten. Jag tänker väldigt mycket på min familj när jag tar politiska beslut.

– Ja, så blir det. Att få ha den möjligheten i ett samhälle är ju fantastiskt.

Farida Jamshidi en oerhört positiv och optimistisk person. Hon försöker alltid att se ljust på saker och ting. Oavsett vem eller vad det handlar om.

– Jag ser ljuset. Jag tänker att vi alla är människor gjorda av kött och blod. Alla har vi ett hjärta som slår. Det är klart att det finns de som har varit med om jobbiga saker, men det här är livet. Det bästa du kan göra är att påverka det i rätt riktning. Det går att vara negativ, men alternativet är så mycket bättre.

Vi kommer in på rasism och rasister. På frågan om hon stött på mycket fördomar under sin karriär svarar Farida Jamshidi:

– Det är klart att det förekommer, men jag har inte tänkt på det så mycket. Människor får vara som de är, men jag hoppas kunna påverka dem i rätt riktning. Kanske få dem att tänka i banor som de inte har tänkt förut. Mitt mål är inte att ändra på någon, men jag försöker ibland påverka dem i en annan riktning. Ofta när jag pratar med människor så brukar de gå med ett leende (skratt).

Det har gått fyra år sedan Farida engagerade sig i Socialdemokraterna för första gången.

– Mitt första uppdrag var att knacka dörr tillsammans med Niklas Nordström (kommunalråd). Bara han och jag på Herstön. Det var fantastiskt att gå runt bredvid en ledare och kunna lära sig av allt han sa till folket. Ibland kände jag: "Jag vill också säga något".

– Ja, det hände. Men jag var väldigt nervös.

Mycket har hänt sedan dess och förra året valdes Farida till vice ordförande i miljö- och byggnadsnämnden.

– Jag brinner ju både för miljö och byggande. Tak över huvudet är otroligt viktigt med tanke på att jag själv inte hade det.

– Barack Obama och Justin Trudeau. Jag älskar deras sätt att kommunicera med folket, de når ut på ett väldigt fint sätt.

– Ja, och karismatiska. Sen är det ju deras sätt att kunna tala från hjärtat och koppla till verkligheten. Man ska inte bara tala för att tala. Det ska vara vid rätt tidpunkt och man ska veta varför.

Farida Jamshidi vet inte om hon någonsin kommer att få återse Irak och platsen där hon växte upp.

– En dröm hade varit att få åka tillbaka och se allting, men det går inte. IS har tagit över.

– Självklart. Sorgsen över att allt det där försvann. Att det vi byggde upp, trots att det bara var av lera och kunde rasa ihop när som helst, nu är helt borta. Men sen tänker jag, kanske är det inte omöjligt att bygga upp det igen. Varför inte, en vacker dag när världen inte längre ser ut som den gör.

– Det krävs en ganska lång process för att bli det (skratt). Men politik är målet även i framtiden. Jag vill kunna påverka. Sen om det krävs att jag ska bli statsminister för att kunna göra det så får jag bli jag det.